#42 The Wonder Stuff "Hup!" [1989]

Hepp!

#35 Nick Cave and the Bad Seeds "Let Love In" [1994]

Detta är helt enkelt Nick Caves bästa platta. Den har all den intesitet man kan kräva av honom, men som saknas på de senare plattorna. Lyssna bara på Do you love me?, Red right hand och I let love in så förstår ni.

#37 Tom Waits ”Nighthawks at the Diner” [1975]

Skall man omedelbart hänföras av Mr Waits låtskrivargenialitet är det kanske inte med denna platta man skall börja. Möjligtvis som parallell-platta till ett mer lättillgängligt verk, såsom "Rain Dogs", "Swordfishtrombones" eller "Alice". Anyhow, the bottom line är att den lär växa om lyssnartillfällena är väl synkroniserade med det personliga humöret. Rätt stämning måste infinna sig för att det skall vara lyssningsbart över huvud taget.

Nåväl, även om ”Nighthawks…” helst skall spisas från första till sista raspiga andetag är det ändå några spår som bör lyftas fram… och som även står stabilt på egna ben, vill jag tillägga. Den träffsäkra hyllningen till dekadensens högborg som går under benämningen ”Eggs and Sausage” är en personlig favorit och bör avlyssnas inklusive den smått fantastiska introduktionen med en Waits i svammel-högform. Balladen ”Warm Beer and Cold Women” (smaka på den titeln!) är mer igenkännande från Waits smöriga repertoar och bryter markant med resten av plattans 18 spår, förmodligen är det just därför den tilltalar mig. Slutligen vill jag slå ett slag för ”Spare Parts 1”, en whiskey-indränkt swing med en pratsjungande maestro i högform, påmanad av publikens taktfasta handklapp och kompbandets dito fingerknäpp.

Livekänslan är enastående och humorn en av grundpelarna i denna sömndruckna timme av ren poesi. Det jazziga pianoplinket tydliggör än en gång Waits som den ekvilibrist han faktiskt är – känsla och tajming i såväl instrumentföring som vokal frasering. Att det sedan tvistas om huruvida det verkligen är ett äkta ”live-gig” eller ej är för mig helt ovidkommande. Man är där, tillsammans med ett trettiotal likasinnade musikälskande amerikaner, på ett knökfullt fik någonstans i Los Angeles klockan sent någon dag i veckan. Och längst fram vid pianot sitter Waits, som tillsammans med sina extremt lyhörda medmusikanter bjuder på en av de bästa spelningarna i mannaminne. Om du är i rätt stämning, det vill säga.

#38 Jim White "Drill a Hole in That Substrate and Tell Me What You See" [2004]

Genrebenämningen ”Alt. Country” må vara den mest passande gällande Jim Whites musik men är ändå inte särskilt beskrivande. White söker ständigt nya sätt att utmana genrens konventioner på och hans experimentiella utsvävningar är i det närmaste legendariska, både bland kollegor och bland kritiker. Den säregna produktionen och de vågade stilbrotten gör hans musik en smula svårdefinierad och verkar snarare som ett alternativ till alternativet. Ljudbilden i kombination med den viskande rösten genererar en drömsk känsla som avnjutes bäst djupt nedsjunken i lyssnarfåtöljen i sällskap med gubben Laphroaigh och ”dimmad” belysning... Och då är det ändå i texterna som Whites verkliga begåvning sitter.

Som historieberättare är Jim White ett unikum i branschen och alla som har sett musikdokumentären ”Searching for the Wrong-Eyed Jesus” vet vad jag menar. De tänkvärda tillika klockrena samhällsbeskrivningarna levereras med en närmast osannolik lätthet utan att för den delen tappa i spontanitet. En filosof utöver det vanliga, minst sagt. Vetskapen om Whites smått kaotiska bakgrund (som bl.a. innefattar tungt drogmissbruk, religiös fanatism, en professionell surfingkarriär och modelljobb i Milano) gör bara dennes in-the-moment-poesi än mer orubblig i sin trovärdighet. På ”Drill a Hole…” är han dessutom tydligare än någonsin och med en ”posse” bestående av M. Ward, Dallas Good och Aimee Mann är det svårt att misslyckas.