#20 Sigur Rós "Ágætis Byrjun" [1999]

Uff, fan raklång jävla kapitulation. När jag började lyssna på Mogwai fattade jag att det fanns verkligen en marknad för band som inte slutar med det där monotona treackordshamrandet som band ofta håller på med i början på repen, och det är oftast det som låter bäst. Men det här låter inte alls på det sättet.

Det är en ny form av vägbanande skapande som saknar motstycke i västerlänsk musikkultur. Det här är ett skägg, så långt nedstoppat i det panatlantiska musikarslet att det aldrig nånsin, med några medel som överhuvudtaget skulle kunna stå till buds, kommer att kunna dras ur. Hade Arthur stigit fram till denna vidsträckta och rejält myskdoftande skreva hade han inte haft en chans, det lovar jag, oavsett hur mycket än Merlin hade stått bakom och flaxat.

På samma sätt som en kvinna bjuder den här skivan in dig, smälter dig och spottar ut dig som en mer komplett individ. Den är en tillflykt från ondska, hat och villvilja, den är ett skägg att tryggt krypa in i när den panatlantiska pålandsvinden viner om örnen och du önskar du var nån annanstans.

Oavsett om du är ortodox jude, modern alternativrockare, Will Oldhamwannabe eller ingen av de ovanstående är det ändå skägget som förenar oss. Skägget som förlängning av livmodern som förföljer en man livet ut och som de ännu oinvigda, eller för ögonblicket ignoranta väljer att bortse ifrån.

Låt skägget vara en ledsagare istället, en ledsagare tillbaka till livets och härlighetens ursprung.

#21 The Shins "Chutes Too Narrow" [2003]

Innan jag hörde den här skivan trodde jag att jag hade hört allt, det fanns liksom ingen som kunde utveckla pop längre tyckte jag. Snart skulle det komma en ny revolution, en ny infallsvinkel som skulle göra mig än mer gubbig än vad jag redan var, mer överspelad, ja lite mer Mats Olsson helt enkelt. Jag såg fram emot att beställa canal+, kränga dyngmycke chips och bara njuta. Faan för the Shins.

Det finns få låtar som får ens ben att spritta som en epileptiker som "Kissing the Lipless", när man inte kan stå still kan man inte argumentera och det är då pop är som mest avväpnande, som ärligast, som grymmast. När musik får en att känna sig som statist i sitt eget liv är den som bäst. När jag lyssnar på CTN känner jag mig som en scripta eller på sin höjd producent, resten sköter ju liksom sig självt.

Det går ju inte att nämna Shins utan att nämna snygge-gitarristen, han som sabbar hela grejen, han som för evigt kommer göra dom till ett dåligt liveband med sina George Clooneyögonbryn och lätt frånvarande stil. Den inkvoterade liraren med looks som omedvetet underbygger hela bandets trovärdighet. Han opererar på en helt annan nivå än Joe Perry, Andy McCoy eller Jimmy Page. Han bara är där, och är erm, trist och snygg, faan ta dig.

och faan ta the Shins.

#20 Cure "Wish" [1992]

Fat Bobs näst bästa skiva (Förutom låten "Wendy Time"- som skulle ha passat in mycket bättre på den efterföljande katastrofen, 1996 års, "Wild Mood Swings" - som egentligen bara hade en bra låt, "Want" - som i sin tur skulle ha passat in mycket bättre på "Wish" - Capishe!)

"Wish" var skivan som verkligen vann mig över till "the dark side". Visst (wissht?) hade jag boppat runt och diggat "Inbetween days" och "Just like heaven" på dansgolvet tidigare, men det var ändock inte på riktigt inrett ett rum i mitt hjärta för Botemedelspojkarna.

Någonstans vid samma tid införskaffade mina Paranteser en liten stuga på Muskö - en timmes bilväg från E´Stoccolmo ungefär. Jag hade tagit körkort tidigare samma år (sent - nästan 20 år fyllda, vilket grabbarna mobbade mig för) och firade min nyvunna frihet genom att köra hem från Muskö, sent på natten på sommarvarma motorvägar, med "Wish" spelandes på kassettdäcket i min lilla 86:ans Nissan Cherry. I Ösmokorset (numera Ösmorondellen) hade jag hunnit till "From the edge of a deep green sea". Vid Globen "A letter to Elise" och när jag började närma mig Hässelby "To wish impossible things".

1992 var ett bra år, en underbar sommar.

Soundtracket hittar du här.

p.s

B-sidorna från "Wish"-singlarna skulle nästan kunna kvala sig in på 50-listan själva. "This twillight garden" och "Halo" framförallt.

#20 The Pixies ”Surfer Rosa & Come On Pilgrim” [1988]

Busringningsinspelningar, musikal och samlingsplattor – yup, med subjektivitet som ledord är det inte mycket som kan uteslutas från 50-listan. Antar att denna post kvalar in som ännu ett bevis på flexibiliteten i detta regelverk.

I samband med konstruerandet av denna lista uppkom en uppsjö frågeställningar, vissa mindre oviktiga än andra, samtliga synnerligen nördbetonade. Den av dessa som det vändes och vreds på mest är den av de lärdes omtvistade sanning ”vilken är The Pixies bästa platta?”. Att detta är en svårknäckt nöt har ju inte minst visat sig via 50-listan, där i stort sett samtliga Pixies-album nu finns representerade. Det råder alltså konsensus beträffande detta bands plats i rockens historia, en historia som de otvivelaktligen varit med att forma. Men hur bra är plattorna egentligen var för sig? Visst, allt sammantaget är det inget snack om att bandet sitter på en låtskatt utöver det vanliga, ett material som aldrig någonsin kommer bannlysas från rock’n’rollens ”vault of classics”, men det kompletta albumet lyser dessvärre med sin frånvaro.

Nåväl, antar att jag utifrån detta resonemang egentligen borde välja en av de två officiella samlingsplattorna. Hade ju varit så mycket enklare! Fast det är klart… då skulle jag inte få med Levitate Me… eller Break My Body… eller Isla de Encanta. Och vid närmare eftertanke så är det endast Hey och Gouge Away som saknas för att Pixiessamlingen här skall vara ett faktum. Så, sammanfattningsvis kan väl sägas att med hjälp av muskelknippet till EP – ”Come On Pilgrim” [1987] – har ”Surfer Rosa” sannerligen förtjänat en topp-20-placering, något den definitivt inte hade varit i närheten av om 50-listan inneburit ett stramare regelverk.

#19 Blur "Parklife" [1994]

Pop.
Är.
Kul.

...och jag är trygg i själen med att en bit av mitt hjärta alltid kommer att vara vikt för just det.

#20 Nick Cave & The Bad Seeds "The Boatman's Call" [1997]

Att skriva en låt som "Into My Arms" kräver ett enormt mod av en artist, och ett stort självförtroende. Jag tycker faktiskt att det är ganska lätt att dra paralleller till t.ex. "Heroes" eller varför inte "Wish You Were Here". Att hitta kärnan, själen, i ett uttryck och sedan strikt hålla sig till det utan att breda ut sig. Att säga: det är det här jag vill säga, och bara det här. "Into My Arms" är alltså nästan skäl nog att placera den här skivan högt på min lista. Men det slutar ju inte där. "Peolple Ain't No Good" och "(Are You) The One That I've Been Waiting For" tangerar också det gudomliga, flankerat av ytterligare nio mördande bra ballader.

"The Boatman's Call" släpptes när jag var 22 år, och har därmed tonsatt både toppar och dalar under ett åtminstone självupplevt stormigt decennium. Plattan har funkat lika bra i kris som i eufori, till skillnad från en annan långkörare i samlingen som t.ex. "Disintegration" som nästan bara ger mening åt kriserna. Grott-Nick kom in i mitt tonårsliv i och med "Henry's Dream" (tack vare Björn "Braxen" Mattsson, som var tidigt ute). "Let Love In" var ett soundtrack till sorglöshet och fylla medan "Murder Ballads" lämnade mig nästintill oberörd. TBC kom i ett läge när jag var en sjukt gammal 22-åring. Sedan blev jag bara yngre. För att återigen åldras. För att kunna få en ny kris, bli yngre och börja åldras igen. Nu var det ett tag sedan jag verkligen tog Grott-Nick i mina armar, men jag antar att det kommer. Försöker lyssna in mig på Lazarus!!! och finner viss tillfredsställelse i det, men jag har svårt att se att något kommer att överträffa de läkande psalmerna på TBC.

#21 Einstürzende Neubauten "Halber Mensch" [1985]

Alltså: jag är väl ganska tuff egentligen. Eller? Jag känner mig i alla fall ganska tuff ibland. När jag struntar i vad folk säger, gör tvärtom, sprider tuffa ironiska kommentarer omkring mig, struntar i fåniga bestämmelser, gör små självdestruktiva saker, struntar i att göra små självdestruktiva saker, går mot rött, gasar för att det är kul och svär. Men jag har ingen tatuering. Jag har inte DEN obligatoriska festivaltatueringen. Jag har ju för guds skull inte ens haft mohikan eller dreads. Men det är ju å andra sidan ganska tufft att låta bli och istället vara tuff på Bernard Sumner-vis. Men Tatueringen, den hade definitivt gjort mig tuffare. Och nu är det försent. Inte för tatueringen, men ingen kommer att betrakta mig som tuffare för det. Ingen bryr sig heller om att jag sitter och lyssnar på Halber Mensch på arbetstid, eller drömmer om en rökfylld kvart i Fredrichhain. Det gör liksom inte en 32-åring tuffare.
Einstürzende var och är fortfarande på riktigt. Visst finns det en otrolig humor i allt, men samtidigt är det konst med stort K, och de har varit sjukt konsekventa i de runda 25 år de har pysslat med och utvecklat sin performance. Mitt intresse föddes med plattan "Tabula Rasa" som givetvis innehöll det mest lättillgängliga spåret de någonsin spelat in på skiva "Das Interimsliebenden". När intresset återuppväcktes tog det inte lång tid att konstatera att "Halber Mensch" är deras mästerverk. Inte bara för förlagan till festivaltatueringen, utan för att den är så oerhört stark i sitt uttryck. På gränsen till obehaglig. Min obefintliga tyska förhindrar mig från att analysera texterna, något som gör att plattan för mig får ett än mer mytiskt skimmer. Det är dock ingen konst att lista ut andemeningen i de flesta låtar, som acapellan "Halber Mensch" eller den technomässande "Yü-Gung (Fütter Mein Ego)". Föd mitt ego! Föd mitt ego!
Einstürzende blev husgudar hos mången industrisyntare. Jag misstänker att en större anledning än musiken var vad de stod för och Blixas plågade uttryck (och den grafiska Halber Mensch!). Det kan verka konstlat för en utomstående, men som de säger på Perpetuum Mobile: Life on other planets is difficult...

#22 The The "Mind Bomb" [1989]

Nu vet jag att jag kommer att låta jävligt gubbig. Den här plattan representerar mycket av det jag saknar idag. Det är pretentiöst som fan. Både text och produktion ligger på en närmast övermäktig, vissa skulle kanske se det som kväljande, nivå. Det känns vuxet som fan. Matt Johnsson verkade inte vilja konkurrera med varken Bono eller Mozzer utan lutade sig istället mot filosofi, religion, gejtade trummor och lyssnarens goda vilja. Värvningen av Johnny Marr slog knappast igenom i ljudbilden, möjligtvis med undantag från det poppigaste spåret på plattan "The Beat(en) Generation".
Det är genomproducerat men samtidigt kompromisslöst. Utan smicker.
Vart ville jag komma, för att återknyta till den gubbiga kommentaren i början? Jag vet inte riktigt, har svårt att sätta ord på det: men är det inte så att genren "adult contemporary alternative" på något sätt har eliminerats på 2000-talet? Eller har perspektiven bara förkjutits? Hoppas ni fattar funderingen, det skulle vara kul med en diskussion...
Åter till Mind Bomb. Det är en av de bästa lyssna på det perfekta ljudet-plattorna jag har i min skivsamling. Sätt på "Gravitate To Me" på en oförsvarligt hög volym och invänta basen som kommer in efter en minut, så förstår ni vad jag menar. (Farbror Barbro har talat).

#22 the Smiths "Louder than Bombs" [1987]

Jag kommer ihåg att min bästa polare på gymnasiet sa till mig att "finns det inga andra skivor kan man alltid köpa en Beatlesplatta". Han hade ju rätt men jag valde att inte lyssna. Dessutom var ju Smithsskivorna billigare, plötsligt hade jag Rank, denna och the Queen is dead,alla till kostnaden av Beatles röda. Det dröjde tills långt efter gymnasiet innan jag handlade nån utav dom och inte ens då är jag rädd att jag orkade lyssna.

Det är fortfarande svårt att lyssna på the Smiths, trots att man överkommit det första 80talschorushindret Marr sätter upp så är det nåt traumatiskt man inte vill möta i musiken. Det börjar lukta inrökta fik, finnig hud och fumliga tonårsfingrar så fort jag närmar mig dessa, gör det inte det tar känslan av "har du inget man kan dansa till"fnitter och överförfriskade studentbrudars Hoochtyngda andedräkter överhanden.

Men det är fortfarande helt sanslöst hur lätt texterna sätter sig. Tror det inte dröjde många lyssningar innan jag kunde hela London, Ask eller Panic och det är mer än alla melodifestivallåtar jag nånsin hört, och tro mig, jag har hört och återhört många genom åren.

Sen är det här inte en "riktig" smithsskiva men jag visste inget då och bryr mig marginellt nu. Även om mycket är skit så har inte tQiD nånting på denna.

#23 JR Ewing "Maelstrom" [2005]

Festivalen hade varit olidlig hittils, jag hade varit för full, fet och blåögd för mitt eget bästa. Jag hade krökat med tyskar och spytt Fiskefjaes i gryningen. Jag hade pissat ner mig, gått mil för att kolla på "angelägen" fotboll och kännt mig lika ensam som jag alltid gör på Roskilde. Framförallt började jag märka att jag snart var 30.

Det är liksom inte lika kul att gigslumma när man uppnått en viss ålder. Man börjar tänka på vad andra tror om en och det är nästan omöjligt att uppnå eufori över någon livemusik över huvudtaget. Har man dessutom aldrig fattat vitsen med att stå med droppställningen i ena handen och se ens dregel sippra ut ur mungipan på andra sidan framför en knappast piggare rocklegend på sin miljonte sista världsturne så har man inte så mycket att hämta där.

Jag önskar jag med trovärdighet kunde skriva att allt detta ställdes på sin ända när jag såg JR Ewings svansångsspelning i sagda miljö. Jag önskar jag kunde säga att jag slet av de där fåniga krokdilklämmorna de fäster på en för att iakta hjärtrytmen och bara sprang längst fram och hoppade ihjäl en hel tomtearmé. Jag ville verkligen det, men stod kvar och såg trettiårsmonstret ta en rejäl tugga av själen och en ännu större av allt som jag fann riktigt angeläget i livet.

När jag lyssnar på Maelstrom hör jag vilket intryck jag skulle kunna gjort på världen. Men med viss distans trivs jag bra även här med folköl, flicka och fiskesnack.com

#21 Tori Amos “Little Earthquakes” [1992]

Tori är (var?) bästis med både Trent Reznor och Neil Gaiman och har inkluderat små blinkningar till dem i sina texter. Mest känd är sannolikt denna till Neil ur 1992 års höjdare ”Tear in your hand”:

all the world just stopped now

so you say you don't wanna stay together anymore

let me take a deep breath babe

if you need me, me and neil'll be

hangin' out with the DREAM KING

neil says hi by the way

i don't believe you're leaving cause

me and charles manson like the same ice cream

i think it's that girl

and i think there're pieces of me

you've never seen

maybe she's just pieces of me

you've never seen well

all the world is

all i am the black of the blackest ocean

and that tear in your hand

all the world is DANGLIN'...danglin'...

danglin' for me DARLIN'

you don't know the power that you have

with that tear in your hand

that tear in your hand

Gaiman har i sin tur inkluderat textrader, porträtt, Toris makes efternamn m.m. i diverse serier och böcker. Neil Gaiman är en av mina 3/5/10-favoritförfattare (beror dock lite på vilket humör jag är på samt hur nära midnatt klockan är....) och Tori är 2:a på min lista över kvinnliga favoritmusiker (det kommer en till på 50-Listans sextonde plats).

Live är hon dock så intensiv att hon blir lite läskig - men fortfarande otroligt intagande....