Jag kommer ihåg att min bästa polare på gymnasiet sa till mig att "finns det inga andra skivor kan man alltid köpa en Beatlesplatta". Han hade ju rätt men jag valde att inte lyssna. Dessutom var ju Smithsskivorna billigare, plötsligt hade jag Rank, denna och the Queen is dead,alla till kostnaden av Beatles röda. Det dröjde tills långt efter gymnasiet innan jag handlade nån utav dom och inte ens då är jag rädd att jag orkade lyssna.
Det är fortfarande svårt att lyssna på the Smiths, trots att man överkommit det första 80talschorushindret Marr sätter upp så är det nåt traumatiskt man inte vill möta i musiken. Det börjar lukta inrökta fik, finnig hud och fumliga tonårsfingrar så fort jag närmar mig dessa, gör det inte det tar känslan av "har du inget man kan dansa till"fnitter och överförfriskade studentbrudars Hoochtyngda andedräkter överhanden.
Men det är fortfarande helt sanslöst hur lätt texterna sätter sig. Tror det inte dröjde många lyssningar innan jag kunde hela London, Ask eller Panic och det är mer än alla melodifestivallåtar jag nånsin hört, och tro mig, jag har hört och återhört många genom åren.
Sen är det här inte en "riktig" smithsskiva men jag visste inget då och bryr mig marginellt nu. Även om mycket är skit så har inte tQiD nånting på denna.
4 kommentarer:
Hmm... släpptes denna verkligen år 1887? Trodde inte The Smiths fanns då...
Nöjd nu?
Hmm... nej, faktiskt inte. Är tämligen onöjd med vår musikförmedlarsituation, vilken jag nu inser är värre däran än tidigare befarat.
"JR Ewing" från 2005???? Och varför visste jag inget om detta? Hemlighetsmakeriet kring Andersson Wij är mer uppenbart, men även om detta inte är min kopp te så borde det ha kommit upp någon gång i alla fall... framför allt om det förtjänar #23, for crying out loud!
Det kan faktiskt bli än värre är jag rädd.
Skicka en kommentar