Innan jag hörde den här skivan trodde jag att jag hade hört allt, det fanns liksom ingen som kunde utveckla pop längre tyckte jag. Snart skulle det komma en ny revolution, en ny infallsvinkel som skulle göra mig än mer gubbig än vad jag redan var, mer överspelad, ja lite mer Mats Olsson helt enkelt. Jag såg fram emot att beställa canal+, kränga dyngmycke chips och bara njuta. Faan för the Shins.
Det finns få låtar som får ens ben att spritta som en epileptiker som "Kissing the Lipless", när man inte kan stå still kan man inte argumentera och det är då pop är som mest avväpnande, som ärligast, som grymmast. När musik får en att känna sig som statist i sitt eget liv är den som bäst. När jag lyssnar på CTN känner jag mig som en scripta eller på sin höjd producent, resten sköter ju liksom sig självt.
Det går ju inte att nämna Shins utan att nämna snygge-gitarristen, han som sabbar hela grejen, han som för evigt kommer göra dom till ett dåligt liveband med sina George Clooneyögonbryn och lätt frånvarande stil. Den inkvoterade liraren med looks som omedvetet underbygger hela bandets trovärdighet. Han opererar på en helt annan nivå än Joe Perry, Andy McCoy eller Jimmy Page. Han bara är där, och är erm, trist och snygg, faan ta dig.
och faan ta the Shins.
1 kommentar:
Wow, vilken skräll! Har alltid trott att jag gillat dessa mer än du... ack så fel jag haft.
Nåväl, "kissing..." är grym, men den personliga favoriten är ändå "Gone for Good". Så var det sagt!
Skicka en kommentar