Uff, fan raklång jävla kapitulation. När jag började lyssna på Mogwai fattade jag att det fanns verkligen en marknad för band som inte slutar med det där monotona treackordshamrandet som band ofta håller på med i början på repen, och det är oftast det som låter bäst. Men det här låter inte alls på det sättet.
Det är en ny form av vägbanande skapande som saknar motstycke i västerlänsk musikkultur. Det här är ett skägg, så långt nedstoppat i det panatlantiska musikarslet att det aldrig nånsin, med några medel som överhuvudtaget skulle kunna stå till buds, kommer att kunna dras ur. Hade Arthur stigit fram till denna vidsträckta och rejält myskdoftande skreva hade han inte haft en chans, det lovar jag, oavsett hur mycket än Merlin hade stått bakom och flaxat.
På samma sätt som en kvinna bjuder den här skivan in dig, smälter dig och spottar ut dig som en mer komplett individ. Den är en tillflykt från ondska, hat och villvilja, den är ett skägg att tryggt krypa in i när den panatlantiska pålandsvinden viner om örnen och du önskar du var nån annanstans.
Oavsett om du är ortodox jude, modern alternativrockare, Will Oldhamwannabe eller ingen av de ovanstående är det ändå skägget som förenar oss. Skägget som förlängning av livmodern som förföljer en man livet ut och som de ännu oinvigda, eller för ögonblicket ignoranta väljer att bortse ifrån.
Låt skägget vara en ledsagare istället, en ledsagare tillbaka till livets och härlighetens ursprung.
2 kommentarer:
Tack Andy! ...för "skäggen förenar oss"... nu förstår jag äntligen varför jag kännt mig så utanför...
I övrigt en halvdassig platta från ett extremt överskattat band - shit vad de sög live som förband till Radiohead.
(kunde inte hålla käft... sorry)
Huga vilka påhopp. Har haft lite svårt för SR efter uppgifter om att de var scientologernas, eller åtminstone Tom Cruises, husband. Myskdoftande New-Agekapitalister. Eller? Sen har vi den där reklamfilmen tonsatt av Takk också. Det gjorde ju inte saken bättre. Men de är ju antagligen bara gladeligen exploaterade. Och vem önskar man inte lite deg om inte ett gäng inavlade glaciärindietroll från Island. Sen ger omslaget mig associationer till Homers Brain. Men det kanske bara kan förklaras av min egen hjärna.
Skicka en kommentar