#19 Howe Gelb ”Confluence” [2001]

Geni eller totalt obegåvad? Ja, åsikterna om denne ”grand wizard of ökenrock” går bland vännerna isär och landar allt som oftast i ovan två nämnda ytterligheter. Och även om man sällar sig till dem med den mindre smickrande ståndpunkten kvarstår faktum – någonting gör mannen rätt i alla fall! För även om hans märkliga infall, tonmässigt sett väldigt svajjiga sång samt utpräglade ”that works”-mentalitet rent logiskt borde generera kalla handen från samtliga håll inom branchen har verkligheten visat på det exakt motsatta. Listan med samarbetspartners och band som Howe Gelb ingått i, gästat eller dirigerat kan göras lång, och frågan är om ens han själv har koll på alla sina musikaliska eskapader.

Men lika svårt som det kan vara att hålla räkningen på samtliga projekt denne avantgardist varit delaktig i, lika enkelt är det att känna igen honom. Hans underfundighet och faiblesse för rim – udda som givna – har skapat en ytterst säregen stil, en jargong som mycket väl skulle kunna språkdefinieras som ”Gelbiska”. Exempel på dennes något oortodoxa lyrik låter sig bjudas på nedan i ett utdrag från låten Pontiac Slipstream;

now here we are waking up in somebody else’s bed
well embedded in somebody else’s dream
in our head why ever the what we’re headed
is it like they said, loving to live to regret it

eller som i hans minnesord på en hyllningsskiva till John Fahey;

Fahey is a walk in the woods.
Meander framed with timber.
The lumbering in the lumber.
I heard the piano living in there.
He can play guitar like a piano player,
which I relate to from playing piano lika a guitar player.

Och även om hans underliga berättelser kan vara nog så fascinerande läsning utan musiken, så skänker Gelbs udda rytmik och frasering lyriken ytterligare en dimension. Resultatet är häpnadsväckande. Har diskuterat detta vid ett otal tillfällen med diverse musiknördar och ingen förstår denna lo-fi-kung fullt ut. För just när man tror man fattar kommer det där skumma, taffliga gitarrplocket, den där 1 1/2 takts för tidigt lagda refrängen, eller det där givna rimmet som aldrig infinner sig. Eller så är allt helt väntat och enligt standardmallen, och då är det konstigt. Jag skall dock villigt erkänna att jag aldrig riktigt fallit för hans mer elektriska sida (en sida som främst ges utlopp för via pseudonymen Giant Sand), utan blir mest berörd av hans mer nedtonade men ack så organiska inspelningar. Lite samma förhållningssätt som jag har till Neil Young och dennes sound-schizofreni faktiskt… minus allt det tillrättalagda.