Lo-fi goes Hi-fi är väl en nog så träffande beskrivning av Grandaddys berömda debutuppföljare. För med ”The Sophtware Slump” inledde Jason Lytle sin i det närmaste maniska jakt på den perfekta produktionen, även om han här fortfarande sätter låtarnas bästa i första led. En lyckad symbios av perfektionisten och experimentalisten, om man så vill. Och bortsett från den halvljumma The Crystal Lake och den tämligen svala Broken Household Appliance National Forest utgör låtensemblen på ”The Sophtware Slump” bandets nästfinaste bidrag till den moderna musikhistorian. Ändå är det främst en låts förtjänst att plattan honorerats med en så fin placering som #18…
…Det föll sig så en sommar att jag slog mig ned i passagerarsätet till min kompis Stefans syrras bil totalt ovetandes om vad som snart skulle drabba mig från bilstereons högtalarsystem. Stefan gav mig det tomma cd-fodralet till ”The Sophtware Slump”, skruvade upp volymen, mumlade något i stil med ”lyssna på detta” och tryckte på play. I samband med att de första tonerna ur mästerverket till låt He’s Simple, He’s Dumb, He’s the Pilot träffade trumhinnorna rullade bilen iväg mot… ja, jag minns faktiskt inte. Det enda jag minns är att jag kunde hålla tyst fram tills den fallande synthen (som väl är så nära en ljudillustration av ett stjärnfall man kan komma) introducerar trummor & Co, då jag utbrast ”det här är något av det bästa jag hört!”. Något jag står för än idag. Topp 5 – minst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar