Med ovana och darriga händer, vita av krampaktigt plektrumgrepp och stel fingersättning, börjar svetten så sakteliga sippra fram under kalufs modell ”svinto” då insikten om ackordförflyttning växer sig allt starkare. Tonerna som avses tämjas är introt till Welcome Home (Sanitarium), glödande spår nr.4 på Metallicas mästerverk ”Master of Puppets”, en milstolpe för såväl heavy metal-scenen i stort som för denne 50-liste-medlems musikaliska utveckling. Och även om plattan för mig innebar många tablaturältande timmar och kronisk fingertoppsvärk är det inte av nostalgiska skäl den föräras en så fin placering som bland de magnifika tjugo.
Det skall villigt erkännas att lyssningstillfällena för världens bästa hårdrocksplatta är betydligt färre idag än för sisådär en 15 år sedan. Den avnjutes, förutom på det årliga ”The Heavy Metal Gathering”, kanske främst och som bäst på solokvist i bilen till och från jobbet. Icke desto mindre fylls jag gång efter annan av förundran över det mästerliga och stilbildande låtmaterialet samt plattans geniala dynamik. Och även om jag trots denna kärleksförklaring faktiskt har en stor icke-favorit i The Thing That Should Not Be ser jag ändå dess självklara plats i helheten, en slags uppmuntrande påminnelse om att låtskrivarparet Hetfield/Ulrich faktiskt har en mänsklig sida också.
Nu är det dock inte endast metalscenens motsvarigheter till Lennon/McCartney som förtjänar idel lovord för denna gärning. Ständigt utskällde gitarristen Kirk Hammet visar sig här från sin bästa sida och den av horder av fans helgonförklarade bassisten Cliff Burton motsvarar här närapå de skyhöga omdömena han förärats. Slutligen måste ett eller tusen slag slås för producenten Flemming Rasmussen som bortsett från visst reverbmissbruk här fått till en fullträff. Ett mysterium är det därför när han…
