…på efterföljande album ”goofar” totalt! Ett av bandets mest hyllade album låtmässigt är paradoxalt nog också det som fått mest kritik produktionsmässigt. Och med all rätta! Trummorna är så överproducerade att de låter ickeproducerade, elgitarrsoundet så artificiellt att det skulle kunna vara framtaget av ZOOM, och till sist basen… just det, vilken bas? Kanske var det ett statement från Hetfield/Ulrich att inga för stora gester skulle tillåtas ”the new guy” – ett epitet stackars Newsted för övrigt av hardcore-fansen fick bära nästintill det något överraskande avhoppet – men att reducera honom till ohörbar var väl kanske lite att ta i.
Nåväl, bortsett från produktionsdebaclet är ”…and Justice for All” en makalös upplevelse, och än en gång lyckas Metallica bryta ny mark inom sitt gebit vad stil anbelangar. Långa och tunga låtbyggen präglade av maskinell exakthet överrumplar med vackra passager och harmonier (ett arv från Cliff Burton, sägs det) och inramas snyggt av expresstågen Blackened och Dyers Eve. Och även om dennes hjärta slår hårt för semisellout:en One är favoriten ändå det majestätiska instrumentalverket To Live is To Die, en låt som aldrig verkar sluta växa. Personligen hade jag kunnat vara utan bagatellen The Shortest Straw, och hyllade Harvester of Sorrow är egentligen bara bra ”live”, men hey! Även Solen har sina fläckar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar