lördag 17 maj 2008

#12 Bonnie ”Prince” Billy ”I See a Darkness” [1999]


Singer/songwritern tillika lo-fi-ikonen Will Oldham levererar här under namnet Bonnie ”Prince” Billy en makalös skapelse. Låtar såväl som produktion är redan klassikerstämplat och resultatet anses av många som en milstolpe för genren ifråga. Varken förr eller senare har den gode Oldham varit i närheten av dylika höjder. Föga förvånande, bör väl tilläggas. Värmen i ljudbilden, närheten, den smakfulla taffligheten och kanske framför allt Oldhams ultrakänsliga röst är all faktorer att beröras av i denna tidlösa fullträff. Att inte äga den är nästan en styggelse. Rolig är, med tanke på detta, följande anekdot:

Glad i hågen och med konsumtionssiktet inställt på ”I See a Darkness” äntrar allas våran Andreas Könberg den nu sedan länge ledlagda kulturinrättningen ”Hos den Blinda Åsnan”. Inköpet går som smort fram tills dess att Andreas kommer hem och öppnar cd-fodralet. Innehållet visar sig innehålla Bonnie-Ep’n ”Blue Lotus Feet”, som förvisso är bra men icke desto mindre fel. Men det är först nu som det egentliga brottet inträffar… för trots sin enorma besvikelse över ”Åsnans” klantiga misstag (och med rätten otvivelaktigt på sin sida) byter Andreas aldrig skivan! Ofattbart, javisst! Men också fantastiskt kul.

#13 Bob Hund ”Jag Rear Ut Min Själ! Allt Skall Bort!!!” [1998]


När ”Rear”-turnén nådde KB var jag där och såg för första gången bandet uppträda live. Förvisso hade bandets rykte som eminent live-akt nått mig redan innan kvällen ifråga, men ändå kände jag mig totalt oförberedd på den energi jag där och då mötte för första gången. Starkaste minnet torde vara när låten Upp, upp, upp, ner spelades och närapå samtliga konsertbesökare satte sig ned på KB-golvet – magiskt. Föga förvånande är det därför när jag låter avslöja att det kom att bli många attenderade Bob Hund-konserter efter denna. Och även om alla kanske inte hållit denna mästarklass (svårt att toppa en sådan upplevelse, framför allt när man inte var riktigt förberedd) så har ändå i stort sett alla har varit grymma. Thomas Öberg är kungen av MC’s och Sverige har varken innan eller efter (än så länge) haft ett rockband av denna kaliber. På ”Jag Rear…” har de nått toppen av en rad eminenta inspelningar (minst ”betyg 4-klass” på samtliga skivsläpp faktiskt), och även om jag inte finner deras bästa låt just här bjuds det minsann på världens mest optimala live-intro i Bob Hunds 115:e dröm. Vilken som är Bob Hunds bästa låt antar jag att man skulle kunna skapa en listblogg för att reda ut. Sugen, anyone?

#14 The Pogues “If I Should Fall From Grace with God” [1988]


Att denna skiva inte redan dykt upp på allas listor
(likt Park Life) får mig att tvivla på mänskligheten....

Jag menar, ni har läst låtlistan!!?! Ni har läst den va?!

1. If I Should Fall from Grace With God
2. Turkish Song of the Damned
3. Bottle of Smoke
4. Fairytale of New York - Kirsty MacColl, The Pogues
5. Metropolis [Instrumental]
6. Thousands Are Sailing
7. South Australia
8. Fiesta - Kirsty MacColl, The Pogues
9. Medley: The Recruiting Sergeant/The Rocky Road to Dublin/Galway Races
10. Streets of Sorrow/Birmingham Six
11. Lullaby of London
12. Battle March Medley
13. Sit Down by the Fire
14. Broad Majestic Shannon
15. Worms


Vad fan är det med er!?!?!
...for fecks sake!

#15 Sex Pistols “Never Mind The Bollocks” [1977]


Hat

Skrik

Kuk

Piss

&

Anarki


Fan vad jag älskar den här skivan!

torsdag 15 maj 2008

#11 Beth Orton "Central Reservation" [1999]



kvinnoskägg

#12 And You Will Know Us by The Trail Of Dead "Worlds Apart" [2005]



skägg

#13 Drive Like Jehu "Drive Like Jehu" [1991]


skägg

#14 Souls "Bird Fish or inbetween"


Visst har den här några trista dalar men kraften som fanns i Souls vid den här tiden går inte att jämföra med någonting annat egentligen. Trots att skivan även dras ner av en för splittrad produktion så levereras käftsmällarna på rad. Plattan inleds dessutom av världens äckligaste ljud, bara en sån sak.

#15 Bob hund "Jag rear ut min själ! Allt ska bort! [1998]


Jag har alltid haft svårt för Bob hund. Det har liksom varit för bra. Tänk dig att ha ett fiskedrag du sätter på och får fisk varje gång du kastar det. Draget är ständigt hyllat och alla faller in i konensusen om att det garanterat är bland det bästa man hållit i sina händer och blir förstummade över att det levererar varje gång.

Men här tycker jag det är svårt att argumentera emot längre, om det någonsin gått att göra det. Den här skivan är helt enkelt bara för bra.

#16 Appleseed Cast "Mare Vitalis" [2000]



De flesta vet ju att man inte är man förrän ens favoritlag i allsvenskan torskat borta mot Barca med 5-0. Färre vet att man inte kan kalla sig man förrän man bestigit Montjuic till fots.

Jag har bestigt Montjuic och möttes på toppen av min omvända svindelfobi. Jag kunde helt enkelt inte titta upp mot skyn, såsom jag inte kunnat så många gånger förr. Alltså stod jag på toppen av min manlighet, svalde väl kanske 8 Estrella Damm och descenderade helvetet. Någonstans mellan sangriauppehållen satte jag musikspelaren i öronen och fick höra "Fishing the Sky", jag har inte tittat tillbaka sedan dess.

#17 Jim O'Rourke "Eureka" [1999]

Skägg

Det är inte lätt att börja försöka gilla Jazz, man kollar upp grunderna lite och det slutar med att man köper Miles Davies' "Sketches of Spain" sen sitter man hemma, surar lite och fattar ingenting i kanske, 3 år. Plötsligt får man upp ögonen för blås, snöar in på Gastr Del Sol och senare 90tals NYindie och innan man vet ordet av så ligger man i fosterställning och nynnar "women of the world take over, cause if you don't the world will come to an end, and it won't be long".

#14 Built to Spill ”Keep it Like a Secret” [1999]


Skulle jag välja endast ett band som förtjänar epitetet världens bästa skulle jag förmodligen än idag säga Built to Spill. Jag skriver ”än idag” eftersom min en gång i tiden nästintill hälsovådliga övertygelse om detta bands förträfflighet idag har mattats av något. Eller en hel del faktiskt. Och i mångt och mycket beror det faktiskt på bandet själv. Skivsläppen efter ”Keep it Like a Secret” har liksom var för sig stått för en naturlig nedtrappning och fått mig att inse att även den mest perfekta låtskrivaren har sina begränsningar. Man har liksom bara många låtar att leverera.

Men innan Built to Spill förlorade sig i inspirationslösheten och slentrianmässigheten levererade de några av världens bästa plattor. Och för mig, även de viktigaste. Doug Martsch’s indierock är känd för att hålla sig utanför allt vad mallar heter och The Plan & Co gör ingen besviken ur denna aspekt. Och som vanligt är Martsch’s textuniversum både fascinerande och tänkvärt, där den mest utmärkande här väl är You Were Right, en text vars stomme utgörs av diverse välkända låttitlar. Men en plump i protokollet finns det dock. Låten Bad Light står ensam som ansvarig för plattans exkludering från listans absoluta finrum och utgör också skillnaden mellan omdömena fantastisk och mästerverk.

måndag 12 maj 2008

#11 Grizzly Bear "Yellow House" [2006]
Lite bättre än Kinks och Beatles är dock: Grizzly Bear! Folkpoppocketsymfoniskt på Warp, el-etikett. Det är ju kul att ha med nåt som kom ut nyss. Eller hyfsat nyssens jallefall. Det här är så jävla bra. Litelite bättre än konkurrenterna Ashtray Boy, Arp, Adam & Alden, Louis Andriessen, Animal Collective, Audionom, Arcade Fire, Ariel Pink, Lou Barlow, Björns Vänner, Black Angels, Black Mountain, Brain Donor, The Bats, Breach, Black Bear, Broadcast, Broadcast 2000, Black Lips, The Breeders, Butterglory, Blurt, Blithe, Benni Hemm Hemm, Andrew Bird, Blam Blam Blam, Beulah, Chris Beach, Camphor, Cat Power, Julian Cope, Colossal Yes, Chefen, Circus Devils, The Crayon Fields, Crystal Skulls, Dukes of Stratosphear, The Dead Science, dEUS, Danielson Famile, Dear Nora, Diableros, Dungen, Howard Devoto, Ditt Fel, Esplendor Geométrico, East River Pipe, Elevator to Hell, The Flaming Lips, Fredagkväll i Borås, The Folk Implosion, Eels, Edith Frost, Future Bible Heroes, Final Fantasy, Robert Forster, The Go-Betweens, Gothic Archies, Holly Golightly, Guided by Voices, Go Back Snowball, Grandaddy, Kristin Hersh, The Hives, The Hidden Cameras, Herman Düne, Jolie Holland, Instant Life, Keith Jarrett, The Jets, June Panic, The Kingsbury Manx, The Knife, Chris Knox, Knivderby, Roland Keijser, Kyrkan Blir Fler, Killing Joke, The Last Town Chorus, Lambchop, Langhorne Slim, Low, Loney Dear, Michel Leviton, Joakim Milder, Harry Merry, Maher Shalal Hash Baz, The Mountain Goats, Cass McCombs, Mantler, Nooners, Scout Niblett, Man Man, Marissa Nadler, Colin Newman, AC Newman, The New Pornographers, Neutral Milk Hotel, Oi Polloi, Björn Olsson, Benoit Pioulard, Pets or Food, Paloma, Robert Pollard, Psycho & the Birds, Quasi, Quit Your Dayjob, Quasar Wut-Wut, Radar Bros, Henrik Rylander, Gruff Rhys, Ravens & Chimes, Surge, Ron Sexsmith, Sparks, Victor Scott, The Sea and Cake, Sunset Rubdown, Stereolab, Solero, Sufjan Stevens, Sigur Ros, Shriekback, Spoon, Mariee Sioux, Scritti Politti, Ulf Stureson, Torsson, Telefauna, Thailand, Tirehtöörit, Takeovers, Tall Dwarfs, Träd Gräs & Stenar, TV on the Radio, Vetiver, Von Iva, The Wedding Present, Wire, Tom Waits, Robert Wyatt, Wisdom of Harry, Xiu Xiu, Yeasayer, Y'all is Fantasy Island och åh, äääh, öh, några till som jag glömt.
#12 The Beatles "Revolver" [1966]
Lagom mycket psykedelia. Bästa inledningslåten (Taxman). Fulsnyggaste omslaget. Eller vänta: får jag byta till "The White Album"? Nej, jag vill byta plats på Kinks och Beatles! Äh, det får vara. Vem fan bryr sig.
#13 The Kinks "The Kinks Are The Village Green Preservation Society" [1968]

Om jag inte haft principen 'Inga samlingsalbum!' hade The Kinks förstås vunnit hela skiten. Nu hamnar de på trettonde plats med 60-talets tredje bästa album. Som om man kan mäta det. Jag har inte hört så många skivor inspelade på 60-talet, lyssnar mest på ny musik. Men The Kinks fångar mig alltid, speciellt den här skivan. Och singlarna, den papperstunna produktionen, misslyckandena, att Ray Davies verkar så snäll etc.
Favorit på skivan just nu är Big Sky.