Death Cab for Cutie har tack vare ett sidoprojekt, lite branding i en TV-serie och ett tillgängligt men ändå hyperintelligent förhållningssätt till sitt skapande lyckats uppnå statusen "hatat band", inte riktigt på samma nivå som Coldplay, men nära inpå. För mig brukar det få motsatt effekt.
"Plans" beskrivs som bandets hopp ifrån indie till major, mycket tack vare flytten från supercreddiga Barsuk till megabolaget Atlantic. Ben Gibbards lite mer tillbakalutade reflekterande hållning i texterna och den förhållandevis mjuka produktionen är också faktorer som får pandorna att rynka på näsan och de stora radiostationerna att öppna armarna. I min värld är det fullständigt irrelevanta faktorer. Texterna på "Plans" är nästan otäckt självbekräftande och var den första och viktigaste faktorn till att jag efter att skivan släpptes inte kunde sluta lyssna på den oavbrutet i tre månader. Vi har ganska mycket gemensamt, Gibbard, Walla, jag och X miljoner andra vilsna akademiker med ett rörigt känsloliv och som inte riktigt mognat så mycket att vi tryggt lärt att förhålla oss till livet, döden och allt däremellan.
Produktionen är inte mesig, den är modig. Otroligt torr, men varm på samma gång. Strippad på effekter, tillförd nyanser med en helt fantastisk känsla för dynamik utan att en enda gång behöva ta till megafonen eller laserharpan. "What Sarah Said" som bärs upp av en otroligt stark text om timmarna som utspelas i ett väntrum på ett sjukhus där någon nära ligger inför döden slutar med strofen 'love is watching someone die - so who's gonna watch you die...?'. Med de känslorna som ligger bakom, och desperationen som går att ta på, skulle man kunna förvänta sig ett crescendo a'la Mogwai eller And you will know us..., eller varför inte Transatlanticism, men istället bärs den repetetiva frasen upp av ett cymbalfill som först tilltar, men sedan dör ut... Du förväntar dig att det ska braka loss, men det kommer aldrig. Och det instrumentala tillför en dimension till i texten. Flummigt eller?
Varenda låt på plattan har en egen identitet och ett eget liv. Samtidigt är det sammanhållet och flyter aldrig ut. "Plans" kommer att leva länge. Det vet jag inte om Death Cab kommer att göra som band. Fortsätter Gibbard och Walla att åldras lika snabbt som man får känslan av att de gör på "Plans" kommer det inte finnas mycket energi kvar. Eller så är det som med årstiderna...
