#36 David Bowie ""Heroes""

Mina skivor står inte i bokstavsordning. Jag tycker att folk som sätter sina skivor i bokstavsordning är bögar. Alltså inte den där typen av bögar som man ser på tv och läser om, sånna som vet typ allt om allting så länge det inte handlar om fotboll eller kakla badrum. Jag menar den där andre bögen, svennebögen som kan byta olja på bilen men bara i allmänhet är jävligt töntig. Timellbögar, det är det ni är era jävlar och ni ska snacka med mig om kalenderbiteri? Ni kan fara åt helvete.

Iallafall, utan att ha skapat kartotek över mina skivor vet jag ungefär var de skivor jag brukar spela står, eller ligger framme, alltsomoftast. Men den här skivan kunde jag inte hitta, jag visste ungefär var "Changes" stod men när den inte låg i trakterna däromkring så var jag lost. Det tog ett tag att hitta den. Det är väl så med skivor man mentalt lagt i skamvrån.

För det kommer ju en tid i allas liv där man kröker ögonbrynen, börjar röka, försöker onanera mindre frekvent och lägga sig till med nån slags koll. Det är ungefär då man väljer vilken Bowieskiva man ska köpa, eller åtminstone var det så när skivor köptes och ungdomens månadspeng bara räckte till en.

Glad i hågen lade jag fröken vänster på hyllan och stack ner till nice pricebacken och valde. Den gråe revisorn på min högra axel viskade monotomt "berlintrilogin, andreas, välj något ur berlintrilogin (triologi/trilogi, potato/potato, skägget i brevlådan, hej och hå)" och lyckades faktiskt överrösta den bellbottomsbeklädda fånen på vänstersidan, vilket inte var så svårt förvisso.

Naturligtvis var jag för feg för att köpa Low, vilket jag idag ångrar lite. Jag undrar hur mitt liv sett ut idag om jag gjort det. Men "Heroes" räckte, det blev liksom bra där. Ens testosteronstinna kropp klarar inte många fler vibarnfrånbanhofzookodakmoments som helst i den åldern, och vad ska man egentligen göra av denna skivan, det mesta är ju olyssningsbart.

Men det som inte är det är fantastiskt och framförallt är detta min bowieskiva och bara på grund av det har den en plats här.

#37 Shack "H.M.S Fable"

Tänk er det här då, jag har blivit upptuggad och utspottad av en tjej, spelandes alldeles för över min egen liga, genomlidit en natt i tält, ensam utan liggunderlag, på en skärgårdsö, utan rinnande vatten och egentligen riktiga polare, åtminstone tyckte jag det vid tiden.

Jag lämnar det stilla sovande sällskapet i ottan för att få en stunds mental vitvecka. Jag lägger mig på en stenhäll vid stranden och sätter på min Walkman. Ett par minuter förbannar jag mig själv över att jag spelat in ett för dåligt mixtape. Det tog ju tid på den tiden och jag hade bara orkat fylla en sida med käcka bitar, den andra togs till fullo upp av denna skivan.

Lag låg väl där rätt länge. Hjärtat var ju i tusen bitar och hedern hade åkt hem till Malmö för länge sen, jag hade liksom inget att gå tillbaka till. Jag spelade det där bandet om och om igen, och efterhand så började jag spola fram mer på a-sidan än jag spolade över b-sidan. Det fanns nåt på H.M.S Fable som gjorde att jag inte kunde sluta lyssna, nåt som fick mig att missa midsommarlunchen av kärlek snarare än av brustet hjärta.

Det är en angelägen orkester anförd av skäggiga män med Horsekäkar och trasiga byxknän. Det har fått alldeles för mycket pengar att spela in skivan och de ska fanimej göra allt för att visa det. Det är trad-pop eller rock men snyggt arrangerad och när man väl fallit för det, eller legat ner tillräckligt länge för att inte vilja ställa sig upp igen så är det nästan omöjligt att sluta lyssna på skiten.

# 37 Pixies "Doolittle" [1989]

Pixies är ett betydelsefullt band i musikhistorien. Inte för att de sålde många skivor. Utan för att de som köpt deras skivor har startat listbloggar.

# 38 Teenage Fanclub "Songs From Northern Britain" [1997]

Songs From Northern Britain är Teenage Fanclubs 17:e album och låter ungefär som de tidigare. Skivan är garanterat bättre än Howdy och antagligen bättre än Man-Made.

Start Again, Your Love Is The Place Where I Come From, Ain't That Enough och I Don't Want To Control You är naturligtvis den bästa popmusik som gjorts.

Gillar du inte Teenage Fanclub kommer du inte att omvändas av SFNB. För mig är de alltid närvarande, ibland nödvändiga.