#11 Kent "Isola" [1997]

Blåjeans, Gravitation, Kräm, Musik non stop, Columbus osv. Det finns många låtar att plocka av om man ska göra en "Best of..." med Kent. Och en sån lär väl komma snart. Frågan är hur många låtar från Isola som hamnar på den skivan. Kanske inte så många. För sett till antal veckor på albumlistan är Isola inte någon av Kents största skivor. Tvärtom. Av de 365 veckor som deras album har legat top 60 på albumförsäljningslistan i Sverige står Isola bara för 22(Wikipedia). Toppar gör Vapen & Ammunition med 85!.
Men för mig är detta den absoluta höjdpunkten. Kent blir aldrig bättre. De bara upprepar framgångskonceptet från denna skiva, antingen på ett mer kommersiellt sätt eller med mer syntar. Här läggs alltså på något sätt grunden för det som Kent är idag. Det är vackert, hårt när det behövs, längtansfullt och ångerfullt. Texter, melodier, arrangemang, omslag och produktion harmoniserar perfekt.
De sista 90 sekunderna av Celsius är absolut de bästa sekunderna av Kents hela produktion. Kanske det bästa i svensk musikhistoria. 747 är inte heller så dålig. Det är nog inte en slump att alla konserter avslutas med den.
Synd att inte deras bästa låt "Utan dina andetag" finns med på Isola. Men man kan inte få allt.

Anekdot:
De två största Kentfansen jag vet är min bror och Magnus. Avslutningsdagen på Hultsfred 1995 eller 96 skulle undertecknad köra hem på natten. Magnus hade ingen dricka kvar och han skulle åka med i bilen. Vi hade bestämt träff innan Posieskonserten och Magnus kom. Med besked. Full som ett ägg efter att ha druckit sprit med nån kompis. Större delen av Posiseskonserten sov han framför mina fötter. Efter gick vi i sakta mak mot bilen. På vägen till parkeringen stannade vi och köpte strips. Magnus somnade hängande på bordet. Efter en stund kom det fram en kille och gjorde oss sällskap. Efter en stunds konversation undrade han vad vi tyckte om Kent.
- Sådär. Dom har gjort bättre spelningar, sa jag.
- Jag tyckte det var skit, sa han. Har aldrig sett nåt sämre.
Jag vidhöll att det var mest ljudet det var fel på, men han stod fast vid sin åsikt.
När vi sen var på väg därifrån förstod jag av personer som passerade att det var Sami, gitarristen jag pratat med. Magnus minns ingenting.

#12 The Byrds "Boxed Set" [1990]

Anledningen till att jag köpte denna box var att någon musiktidning i sin recension av Rides Nowhere hävdade att Ride var 90-talets Byrds. Där fick de mig. Visst, jag kunde aldrig riktigt förstå de musikaliska likheterna mer än att det var mycket stämsångsbaserat, men det spelade ingen roll. För jag köpte boxen och det var underbart. Som att kliva in i en ny värld. Ena dagen var det de tidiga Dylanlåtarna som passade bäst och andra dagar de flummiga riffbaserade låtarna från 70-talet. Allt sammanflätat av underbara sångprestationer.
Det kan vara en utmaning att lyssna på sången och försöka analysera. Hur många röster ligger det i melodin som man vid en första lyssning tror är ensam? Och vad sjunger de olika stämmorna? På något magiskt sätt passar de tre sångarnas röster ihop som de tre ingredienserna i en Whiskey Sour. Visst står de sig fint på egen hand, men tillsamans uträttar de underverk.

Vad som inte gick hem hos mig just då var countryepisoden. Men den kom jag till senare när No-Depressionvågen drog över musikvärlden som en jättelik flanellskjorta (?).

Det är svårt att välja ut några låtar från fyra cd-skivor, men att känna till låtar som "Eight Miles High", "My Back Pages", "Turn, Turn, Turn", "Chestnut Mare" och "Have you seen her face?" borde vara behörighetsgrundande till gymnasiet.

#13 Metallica "s/t" [1991]

Varning för nackspärr!
För mig blev "The Black Album" inkörsporten till hårdrockens depraverade värld. Metallica hade här ett coolt, tungt, slimmat och vemodigt sound och det tilltalade mig. Efter detta var steget inte långt till Soundgarden, Temple Of The Dog, Tool och till och med Panthera. Men inget av dessa band tilltalar så många som Metallicas svarta. Tror man kan hitta den i såväl småbarnfamiljers avspärrade CD-samling som i tonårskillens och tjejens rosaIpod. Garanterat hittar man den i Hi-Fiklubbens lyssningrum.

Metallicas tidigare fans måste tyckt att detta var en riktig sell-out när den kom. Här öppnas dörren för dem som tidigare bara stod utanför och lyssnade och inte vågade stiga in för att tempot var för högt och tonen för aggressiv. Nu fanns det helt plötsligt något sårbart och inbjudande i Metallicas musik. Inte i alla låtar, men nästan.

Även här är singellistan grym:
* "Enter Sandman" – 1991
* "Don't Tread On Me" - 1991
* "The Unforgiven" – 1991
* "Nothing Else Matters" – 1992
* "Wherever I May Roam" – 1992
* "Sad But True" – 1992
Det du mormor. Det är nackspärrsvarning.

#14 Oasis "(What´s the story) Morning Glory?" [1995]

Beatles eller Stones, hårdrock eller synt, Oasis eller Blur? Ständigt dessa ställningstagande. Antingen eller. Är du sån eller sån? Micke var urtypen för ett Oasisfan. Drogromantiker, pottfrisyr, cigaretter och dekadens.
Med lite perspektiv till britpopkampen tycker jag att Blur lyckades göra fler bra skivor än Oasis, men Oasis gjorde den bästa av de två - "What´s the story". Det finns galet många bra låtar på skivan, vilket bevisas med att det släpptes sex singlar från den. "Some Might Say", "Roll With It", "Morning Glory", "Wonderwall", "Don't Look Back in Anger" och "Champagne Supernova" är ingen dålig singellista. Men den bästa låten tycker jag är vemodiga "Cast no shadow". Den dök upp som soundtrack till en fotbollsfilm som jag såg i vintras och den kändes otroligt fräsch. Annars kan ljudbilden på skivan kännas lite daterad. Men det kanske man kan se genom fingrarna med.

#15 REM "New Adventures in Hi-Fi" [1996]

Jag vet inte exakt hur mycket sanning det ligger i att de spelade in skivan under Monsterturnén. Sanning eller inte så har de i alla fall fått till ett tidsdokument. En skiva som illustrerar både deras turné, bandets utveckling och samtidigt tar tempen på det land som de befinner sig i. Bandet är eftertänksamt och lite tveksamt. Vilken väg ska vi ta? Vart är vårt land på väg? Hur hittar vi tillbaka?
När jag tänker på New Adventures in Hi-Fi tänker jag inte låtar eller melodier. Jag ser skivan mer som en dagbok eller ett fotoalbum. Eller soundtracket till ett band som är på turné efter några år med framgång utan dess like och nu inte riktigt vet vad som väntar. I denna ovisshet uppstår längtansfull musik som kittlar mina sinnen och min fantasi.
Det är sällan man stöter på skivor som är så homogena. Alla låtar har sin plats och fyller sin funktion och ingen sticker ut eller faller ur. Omslagets svart-vita och matta framtoning är också en viktig del i denna helhet.

#16 The Cure "Staring at the Sea" [1986]

Om man är en Curefanatiker kan man dela upp mänskligheten i två grupper:
1. Vi (...som vet något) som kanske har uppåt 200 skivor av denna grupp. De kan alla singelbaksidor och om de spelar ett instrument så är det en Curelåt som blir det första som spelas när instrumentet är äntrat.
2. Dom. Det spelar ingen roll om man har en Cureskiva eller inte. Vet man inte vilken låt som är baksida till "Let's go to bed" så räknas man inte.

Jag tillhör kategori två. Tycker om dem när det är som popigast eller lungt vackra och har fem skivor - Disintegration, Mixed Up, Kiss me, Kiss me, Kiss me, The Cure och Staring at the sea. Detta var den första jag köpte och den gav mig en chans att hinna ikapp alla fanatikerna. Dessutom var detta när jag just hade köpt CD-spelare så Staring at the Sea fick dela hylla med mitt första CD-köp "Songs to learn and sing", som ju också är en samling som inte går av för hackor.

Vi hade en diskussion om man fick ha med samlingsskivor och jag ställde mig nog själv lite tveksam, men eftersom denna blogg handlar om individualism och fritt val så har jag slängt in Staring at the Sea. Men det blev en kompromiss, om detta inte hade varit en samlingsskiva så hade den hamnat högre upp på listan, nu blir det "bara" plats 16.
Det är en fantastisk skiva med låtar från den period som tilltalar mig mest i Cures historia. Den första tredjedelens tonårsenergi, den andra tredjedelens misär och den sista tredjedelens mognad där bandet är på väg mot något nytt, allt är Cure när de är som bäst.

#17 The Triffids "Born Sandy Devotional" [1986]

Triffids har inte, som Bowie, gått så långt att de döpte skivan efter den låt som är skivans mästerverk - Wide Open Road. Men för att jämföra med Johans text om Heroes så är denna skiva för mig, för alltid mest förknippad med Wide Open Road. Om man vill vara riktigt analyserande så kan man rangordna låtarna i fyra grupper.
1. Wide Open Road - mästerverket
2. Tender is the Night - en magisk avslutning, som får mig att undra om Camera Obscura och Essex Green är medvetna hur mycket de influerats
3. The Seabirds, Estuary Bed, Personal Things och Stolen Property - Bra låtar
4. Övriga låtar t ex Chicken Killer och Tarrilup Bridge klarar jag nästan inte lyssna på.

Hur kan då denna skiva hamna så högt på listan? Svaret måste vara Wide Open Road, David McCombs berättarsång, fantastiska texter (Seabirds kan vara en av de bättre som skrivits) och Stephen King. Mer om det senare när jag kommer till Calenture.

#18 Primal Scream "Screamadelica" [1991]

Jag har sett fram emot att skriva om Screamadelica. Alla minnen förknippade till låtarna, Hultsfredskonserter, hur innovativ den var när den kom, hur den påverkat musikhistorien och hur den fortfarande känns fräsch.
Men nu sitter jag här med skivan och allt jag ser är ett extremt repigt fodral och i den en skiva som är så sliten att cd-spelaren inte klarar alla spår. Visst, ja - den är bra, ja - det var en pionjär och ja brittisk dansmusik hade inte låtit som den gör utan Screamadelica. Så var det sagt. Många dörrar inslagna. Inga sår på knogarna.

#19 The Afghan Whigs "Gentlemen" [1993]

"It don't breath, it don't bleed" sjunger Greg Dulli i öppningsspåret. Men det är helt fel. Det är precis vad det gör. Det blöder, det är febrigt, det är argt, det är ledset och det är framför allt känslosamt. Från första till sista spår.
Mina favortlåtar är "Be sweet" där de närmar sig ett annat band som ligger mig nära om hjärtat REM, "When we to parted" där det blöder lite extra, "Debonair" med ett av musikhistoriens bästa intron och den Claptondoftande "My Curse".
"I keep coming back" får mig att vilja komma tillbaka, att längta efter nästa gång jag ska lyssna på skivan. Livet är underbart. Livet är svårt.

Nu läste jag i tidningen att det är ett nytt projekt på gång med Greg och nån till. Vem var det? Det kan ju inte bli dåligt, i alla fall.

#20 Guns N' Roses "Appetite for Destruction" [1987]

Jag är en ganska hård och tuff kille. Därför måste jag ha hårdrock på min lista. Trodde innan listan var färdig att det skulle bli Soundgarden som skulle få representera det, men det blev två andra band.
Såg videon till Paradise City häromdagen och man kan förstå att Guns var ganska stora när det begav sig. Sweet Child är också en fantastisk låt, hela skivan är faktiskt full av dem.

#21 The Magnetic Fields "69 love songs" [1999]

Roskilde 2000, tror jag det var. Jag var inte där, men det finns de som sa att Magnetic Fields spelning var det bästa som framförts på festivaltrampad dansk mark. Det kan vara sant. Jag försökte stå emot, men däckades av Merrits djupa röst, de tramsiga texterna och de underbara melodierna.
Låtlistan är imponerande. The Luckiest Guy on the Lower East Side är min favorit. Vet inte varför men strofen har satt sig i mitt huvud och jag nynnar på den frekvent när jag är glad.
Synd att det är 69 låtar. Skivan hade mått bra av en bantningskur. Då hade den hamnat ännu högre upp på min lista.

Förra veckan var jag i New York. Runt hörnet från vårt hotell låg The Town Hall. Magnetic Fields spelade fyra dagar i sträck, dvs alla dagar jag var där. Det var utsålt. Fan.

#17 Philemon Arthur & The Dung "s/t" [1972]

Ja, ni kan historien om hur den här skivan sög musten ur hela jävla Grammisgalan. Tredje bästa svenska skivan nånsin. Nu kör jag mitt rejs och skiter i er slöfockar. Det här är dynga.