Om man är en Curefanatiker kan man dela upp mänskligheten i två grupper:
1. Vi (...som vet något) som kanske har uppåt 200 skivor av denna grupp. De kan alla singelbaksidor och om de spelar ett instrument så är det en Curelåt som blir det första som spelas när instrumentet är äntrat.
2. Dom. Det spelar ingen roll om man har en Cureskiva eller inte. Vet man inte vilken låt som är baksida till "Let's go to bed" så räknas man inte.
Jag tillhör kategori två. Tycker om dem när det är som popigast eller lungt vackra och har fem skivor - Disintegration, Mixed Up, Kiss me, Kiss me, Kiss me, The Cure och Staring at the sea. Detta var den första jag köpte och den gav mig en chans att hinna ikapp alla fanatikerna. Dessutom var detta när jag just hade köpt CD-spelare så Staring at the Sea fick dela hylla med mitt första CD-köp "Songs to learn and sing", som ju också är en samling som inte går av för hackor.
Vi hade en diskussion om man fick ha med samlingsskivor och jag ställde mig nog själv lite tveksam, men eftersom denna blogg handlar om individualism och fritt val så har jag slängt in Staring at the Sea. Men det blev en kompromiss, om detta inte hade varit en samlingsskiva så hade den hamnat högre upp på listan, nu blir det "bara" plats 16.
Det är en fantastisk skiva med låtar från den period som tilltalar mig mest i Cures historia. Den första tredjedelens tonårsenergi, den andra tredjedelens misär och den sista tredjedelens mognad där bandet är på väg mot något nytt, allt är Cure när de är som bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar