Jag har sett fram emot att skriva om Screamadelica. Alla minnen förknippade till låtarna, Hultsfredskonserter, hur innovativ den var när den kom, hur den påverkat musikhistorien och hur den fortfarande känns fräsch.
Men nu sitter jag här med skivan och allt jag ser är ett extremt repigt fodral och i den en skiva som är så sliten att cd-spelaren inte klarar alla spår. Visst, ja - den är bra, ja - det var en pionjär och ja brittisk dansmusik hade inte låtit som den gör utan Screamadelica. Så var det sagt. Många dörrar inslagna. Inga sår på knogarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar