"It don't breath, it don't bleed" sjunger Greg Dulli i öppningsspåret. Men det är helt fel. Det är precis vad det gör. Det blöder, det är febrigt, det är argt, det är ledset och det är framför allt känslosamt. Från första till sista spår.
Mina favortlåtar är "Be sweet" där de närmar sig ett annat band som ligger mig nära om hjärtat REM, "When we to parted" där det blöder lite extra, "Debonair" med ett av musikhistoriens bästa intron och den Claptondoftande "My Curse".
"I keep coming back" får mig att vilja komma tillbaka, att längta efter nästa gång jag ska lyssna på skivan. Livet är underbart. Livet är svårt.
Nu läste jag i tidningen att det är ett nytt projekt på gång med Greg och nån till. Vem var det? Det kan ju inte bli dåligt, i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar