#46 Belle & Sebastian "If you're feeling sinister" [1997]

Så var det dags att slå ett slag för mespopen. I ärlighetens namn är Belle & Sebastian det enda minnesvärda namnet i den här genren. Toppen i Belle & Sebastians karriär är deras andra platta möjligen med konkurrens med debuten Tigermilk. Men jag föredrar If you´re feeling sinister mycket på grund att den är oerhört jämn och sammanhållen till skillnad från deras följande produktioner. Fina melodier med underfundiga texter som gör det oerhört svårt att inte dra lite på smilbanden. Att B & S fått rykte om sig att vara deppiga är för mig helt obegripligt. Happy songs for happy people???

#45 The Go-Betweens "16 Lovers Lane" [1988]

Jag hade jävligt dålig självkänsla när det gällde musiksmak. Under senare delen av 80-talet var musiken det som gav personen en identitet. Och hemma i Nybro skulle man i min umgängeskrets lyssna på Cure, The Mission, Sisters of Mercy och om man var försiktig och höll det för sig själv, kanske Church och House of love.
Jag gjorde allt detta, men köpte skivor som jag verkligen gillade, men höll för mig själv, liksom inte skyltade med. 16 lovers lane, Green och Goodbye Jumbo med World Party är tre sådana.
När Anders Nilsson, ni vet hårfrisörskans pöjk, en gång kom hem till mig och lyssnade på den så - lånade han hem den! Det kändes lite som en vinst eftersom han var mycket bestämd med att Mission var det bästa bandet i musikhistorien. Men han föll för Go-Betweens! Det var inte många andra som gjorde det just då, mer än Tomas Engström (författaren till bla Mörker som gör gott, Bonniers förlag). Han ville köpa den och fick göra så för en 50 lapp.
Sen tog det ett par år och jag började sakna skivan så mycket att jag köpte den igen. Denna gång gick den hem hos alla i gänget. Den var så omtyckt att den försvann på en fest. Jag spelade av skivan av Tomas på en kassett och där fanns den till för 5-6 år sen när jag köpte den för tredje gången.

16 lovers lane uppfyller de flesta av de krav som jag ställer på mina topp-50 skivor. Och dessutom, en skiva som man köpt 3 gånger måste nog vara med på listan. Nu står jag till hundra procent för det. Adam och Totte kan säga vad de vill...

#45 Tomas Andersson Wij "Stjärnorna i oss" [2005]

Välförpackad och genomtänkt åldersnoja som var lika eftertraktad på reklambyrån som ett happy meal i Biafra. Sällan har en svensk artist beskrivit livet i ett sekulariserat Sverige på ett så sakralt sätt.

På något sätt stör det inte det minsta att Tomas är kristen, tvärtom, på ett sätt ger det honom någon form av rebellstatus som gör honom till en av kyrkans allra största inhemska missionärer i modern tid. För många av de här sångerna träffar rakt in i hjärtat, på det sätt som jag förväntar mig att en slipad landsortspredikant skulle kunna göra.

På denna platta läggs pusslet som fyra år tidigare stjälpts ur sin kartong i och med "Ett slag för dig" på plats. Sammanhang som innan bara anats belyses nu fullt ut och historierna som berättas är tydligare och mer potenta. Detta är en Raymond och Mariaskiva utan vare sig Raymond eller Maria, det här är barndomsminnen för killinggängetgenerationen som liksom bara lägger sig ner och dör.

Men ärligt talat, det är svårt att inte skapa en svensk succeplatta där varannan substantivfras är något i stil med "ljusnans vatten" eller "partinål på finkostymen" och visst är gåshudmomenten på många ställen kanske lite för krampaktigt inskrivna i skivans idé för att riktigt kännas ända in i ryggmärgen, men hälften räcker för att göra detta till en av de bästa svenska skivorna någonsin.

I takt med att människorasen utvecklas så kommer varje individ till ett kritiskt vägskäl. Två pilar fökunnar vilket val du har, den vänstra är märkt "savoir-faire" och den högra kort och gott "hår". Väljer du den vänstra väntar ett exemplar av denna skiva och en italiensk kostym runt nästa krök, medan den andra lockar med en V70 med Winterdäck och en storrökande tvåbarnsmamma i passagerarsätet.

Många är de förtappade stackare som valt fel väg, men likförbannat går Tomas omkring och räddar själar på löpande band på campingområdena runt hultsfredsfestivalen. Hans språk transcenderar alla dialekter och de som väljer att konvertera kommer att bli rikligt belönade. Konvertanterna ses ofta småleende betrakta sin tillvaro ur fler vinklar men framförallt åker de hem och lägger alla sina manchesterjeans i gula containrar. Gud vet att tusen och åter tusen dreadsprydda syndare kommer tråna efter dom på överbelastade klädställningar.

Komplement:

Håkan Hellström "ett kolikbarns bekännelser"

Tomas Andersson Wij "Ett slag för dig"

# 47 Explosions in the Sky "The Earth Is Not a Cold Dead Place" [2003]

Sena reflektioner om rum och musik - del 1

Naturromantisk längtan förde mig med några vänner en tidig höstmorgon till rastplatsen Piraten någon kilometer norr om Brösarp. Platsen har säkerligen någonstans beskrivits i en turistpublikation som en gateway till Österlen. I omgivningarna möts Österlens öppna vidder med det kuperade och säregna bokskogslandskapet i Verkeåns dalgång.

Själva rastplatsen var dock denna morgon övergiven. Ett lätt regn vätte asfalten som till stora delar var täckt av bränt gummi. Den omgivande skogen var en sådan "skog vid rastplats" som under min egen uppväxt alltid var genomborrad av små korta stigar som slutade i ett snår som draperats av toalettpapper. Vid skogskanten stod en övergiven bil, en opel, vars rutor slagits sönder och vars inre sedan fyllts med drivved från rastplatsens besökare.

Landsvägen ett litet stycke bort var nästan helt otrafikerad. Jag hoppades lite på att den Volvo med vinge vi sett parkerad utanför en gård tidigare under morgonen skulle göra entre. I ena hörnet av rastplatsen fanns en toalett. På byggnaden hade någon med stora och hafsiga bokstäver sprejat "Children of the bong".

Jag hade velat återvända just dit en sådan morgon för att mitt på parkeringen låta sätta children of the bong, children of the bongs biologiska föräldrar och den övergivna opeln i mitt knä. När vi kommit till ro skulle gigantiska högtalare höja sig över träden och vi skulle sköljas över av inledningen av First breath after coma.

Är skivans ordlösa melankoli och desperation tillräckliga för att de alla skall sitta kvar i mitt knä skivan ut? Kommer de förstå varför jag just här vill ha deras sällskap?

#46 Dinosaur Jr "Hand it Over" [1997]

Visst känner man igen den gode J Mascis – överdrivet mycket gitarrmangel och gitarrsolon, frenetiskt trumspel (allt som oftast med Mascis själv bakom pukorna) och en sångstämma som pendlar från extremlågt falsettläge till målbrotts-crescendon á la Bob Goldthwait – men samtidigt vågar han här utmana sitt eget manér genom att även bjuda in andra instrument. Tydligast är det i låten ”I’m Insane” där en trumpet till och med tillåts leda kaoset med en oerhört ”hook:ig” melodislinga. Men här finns även gott om plats för synthar, pianoplink, banjo, stråkar och (hör och häpna) en flöjt (blockföljt, månne!?), och faktum är att det till stor del är just dessa konventionsbrytare som bidrar till att ”Hand it Over” är Dinosaur Jr’s mest varierade och bästa alster.