Jag hade jävligt dålig självkänsla när det gällde musiksmak. Under senare delen av 80-talet var musiken det som gav personen en identitet. Och hemma i Nybro skulle man i min umgängeskrets lyssna på Cure, The Mission, Sisters of Mercy och om man var försiktig och höll det för sig själv, kanske Church och House of love.
Jag gjorde allt detta, men köpte skivor som jag verkligen gillade, men höll för mig själv, liksom inte skyltade med. 16 lovers lane, Green och Goodbye Jumbo med World Party är tre sådana.
När Anders Nilsson, ni vet hårfrisörskans pöjk, en gång kom hem till mig och lyssnade på den så - lånade han hem den! Det kändes lite som en vinst eftersom han var mycket bestämd med att Mission var det bästa bandet i musikhistorien. Men han föll för Go-Betweens! Det var inte många andra som gjorde det just då, mer än Tomas Engström (författaren till bla Mörker som gör gott, Bonniers förlag). Han ville köpa den och fick göra så för en 50 lapp.
Sen tog det ett par år och jag började sakna skivan så mycket att jag köpte den igen. Denna gång gick den hem hos alla i gänget. Den var så omtyckt att den försvann på en fest. Jag spelade av skivan av Tomas på en kassett och där fanns den till för 5-6 år sen när jag köpte den för tredje gången.
16 lovers lane uppfyller de flesta av de krav som jag ställer på mina topp-50 skivor. Och dessutom, en skiva som man köpt 3 gånger måste nog vara med på listan. Nu står jag till hundra procent för det. Adam och Totte kan säga vad de vill...
3 kommentarer:
Här vill jag passa på att rekommendera Robert Forsters alla soloalbum - glöm inte bort dem när go-betweenar ner er!
Ska kolla upp dem! Grant McLennans "In your bright ray" är riktigt bra också.
eller Jack Frost skivorna :)
Skicka en kommentar