#2 Sebadoh "Bakesale" [1994]

Den här skivan räddar rocken varje gång nån sätter på den. Den är huggen i sten, välljudande lofi-sten. Den har allt. Den svänger. Den vibrerar av Lou Barlows uppriktighet, av Jason Loewensteins rastlöshet. Den har det koolaste tamburinljudet jag nånsin hört (License to Confuse). Den har det bästa/sämsta omslaget nånsin. Den har världens två bästa rockbasister som spelar gitarr för allt vad känslotygen håller. Den ene av dem (Jason) är dessutom så jävla bra trummis så fy fan asså. Den är tät. Den är fullkomligt knäckande. Den är riff. Den är rough. Den är pop. Den är hopp.

#2 The Jesus & Mary Chain "Psychocandy" [1985]

Detta är den definitiva attitydplattan. Mer "Vi skiter i vad alla tycker"-attityd har jag aldrig stött på hos ett band. Dessutom så är det en debutplatta. Dist och feedback på en aldrig tidigare hörd nivå, allt är formligen dränkt i oljud. Men under denna matta finns underbara pop-pärlor som Phil Spector hade älskat att frammana. Klassikerna trängs verkligen på den här skivan, ta bara Just Like Honey, Never understand, Taste of Cindy, You Trip Me Up och My Little Underground. En platta jag helt enkelt inte kan få nog av.