Den här skivan räddar rocken varje gång nån sätter på den. Den är huggen i sten, välljudande lofi-sten. Den har allt. Den svänger. Den vibrerar av Lou Barlows uppriktighet, av Jason Loewensteins rastlöshet. Den har det koolaste tamburinljudet jag nånsin hört (License to Confuse). Den har det bästa/sämsta omslaget nånsin. Den har världens två bästa rockbasister som spelar gitarr för allt vad känslotygen håller. Den ene av dem (Jason) är dessutom så jävla bra trummis så fy fan asså. Den är tät. Den är fullkomligt knäckande. Den är riff. Den är rough. Den är pop. Den är hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar