#37 Nine Inch Nails "The Downward Spiral" [1994]

En djupdykning i ångest och människoförakt, kan det verkligen bli något bra av det? Ja, faktiskt. Vad vore Trent Reznor utan dessa ingredienser? En clown, mer eller mindre, och på senare år är det kanske det han blivit. Men på The Downward Spiral är han verkligen på topp med stenhårda industrirökare och tunga ångestfyllda epos typ Hurt. Plattan är oerhört kraftfull och jag tycker inte tidens gång har nött så hårt på den. Det känns tryggt att veta att hur dåligt man än mår så har Trent mått ännu sämre. Det sämsta med Nine Inch Nails framgångar är att de banade väg för Marilyn Manson, denna Trent Reznor-pajas-wannabe, som säkert sålt tio gånger så många plattor som NIN. Ironiskt…

#39 Mufflon 5 "6am Mantra" [1994]

Music sounds better with snålblåst Det var så de lanserades, som ett inhemskt fattigmans Dinosaur Jr. Inte gick det bättre för det, möjligen kan det bero på att gruppen valde musikhistoriens sämsta bandnamn. Men frågan är om det är särskilt nära sanningen? Naturligvis är det ju inte det, det är i samma bollpark men man kan nästan inte tro att det rör sig om samma sport.

Visst låter det mer amerikanskt än brittiskt, men framförallt låter det svenskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag tyckt att det låtit barrskog och ockuperad träpanelsgillestuga (i facit står det snålblåsig Masthugget trea). Det är ett välbevarat exemplar swindie som åldrats med grace. Det är varken en naiv Emmerdale, ett aptråkigt Atomic Swingalbum (mao. alla utom A Car Crash in the Blue) eller en Easyskiva man alrig skulle ta upp igen. Framförallt är det americana långt innan någon fattat vad uttrycket betydde.

Visst, skivan är en bagatell men det är en väldigt skön bagatell som håller länge. Det är en bagatell som man kommer tillbaka till och låter sig somna till. Ibland är den som en irriterande fluga som man inte kan vifta bort men oftast är den bara en skön fingervisning om att om all musik haft mer gemensamma intentioner med denna så hade världen varit en skönare plats att vistas i.

Att This Perfect Day spelats mer på P3 än Mufflon 5 tyder inte på något annat än rent, skärt och djuprotat lyssnarhat.

#38 Lloyd Cole "Don't Get Weird On Me, Babe" [1991]

Funktionsplattor. Visst har du sådana? Skivor som du blir förbannad med. Skivor som du gråter till. Skivor som du dansar ensam till. Skivor som du dricker till. Skivor som du älskar till. Skivor som du helst lyssnar på ensam. Skivor som du aldrig skulle lyssna på ensam. Don't Get Weird On Me är nog en funktionsplatta för mig. Det sjyssta är att den har en A-sida och en B-sida, vilket få plattor har idag, men som är grymt bra om man som artist vill förmedla mer än ett stämningsläge och samtidigt göra något som känns genomarbetat och sammansvetsat.

På Don't Get Weird... är sida A resultatet av förvirrade tankar och ett totalt uppfuckat liv där separationerna duggar som spön i backen. Det går givetvis inte att ta Lloydan på alltför stort allvar när han hasplar ur sig den ena bittra krisfrasen efter den andra, men det känns grymt skönt att lyssna till när man vill ha lite balsam för själen och bli medvetandegjord om att man inte är ensam om att vara det man är. En syndare och martyr. Relationsreferenserna på 'Margo's Waltz', 'Man Enough' och 'Half of Everything' är förvisso lika enkelspåriga och uppenbara som dialogen till en Beckfilm, men de framförs med en sån självklar pondus och klar röst att det känns som om de är alla breakup-plattityders urmoder.

På sida B har Lloydan vaknat upp dagen efter, det är sol och han känner sig påtagligt stärkt av sina motgångar. Han har förflyttat sig från den där sjaskiga bakgården som han poserar vid på omslaget, bytt skjorta och ätit en stärkande frukost med färskpressad juice. Han är övertygad om att hon kommer att ångra sig, är lite befriande gubbig i sina oneliners och rockar på (vet inte om Matthew Sweets basspel påverkar resultatet men känslan från Dinosaur Act känns igen).

Det här är Lloyds bästa platta, i tät konkurrens med den lite dissade "Love Story" som kom ett par år senare. Var kommer då det här med funktionsplatta in i resonemanget? Ja, jag vet inte - kanske är det när jag känner mig "Weird" som den kommer fram.

#44 Le Tigre "Le Tigre" [1999]

En solig vårdag år 2000. Har precis stigit av bussen från Lund vid Södervärn och vandrar hem till Tobias vid Möllan. I min CD-freestyle (känn på det substantivet) snurrar Le Tigre. Vi köper folköl och falafel. På stereon snurrar Le Tigre. Vi ser Zlatan göra två mål på AIK i sin allsvenska debut. I huvudet snurrar Le Tigre.

Idag är det en solig vårdag på möllan. Sitter i min bostadsrätt och har insett att jag är för fet för mina Cheap Monday-jeans. Daniel Theorin kan göra allsvensk hemmadebut och mitt politiska engagemang har stannat vid att försöka se på Agenda ibland. Dags att sätta på Le Tigre.

#45 Rage Against The Machine - Rage Against The Machine [1992]

Alla mediokra nu-metal bands ideal. Tom Morellos sexsträngs akrobatik genom ett fett pedalbord och politisk rap. Glömmer aldrig konserten på Hultsfred, när 15 000 människor i publiken hoppade så marken gungade och sjöng "Fuck you, I won't do what you tell me!". Ett bra bombtrack!

#45 Pernice Brothers "Yours, Mine and Ours" [2003]

Hur ska man närma sig Joe Pernice? Ibland tror jag nästan han är en installation eller ett inverterat Spinal Tap. Allt är för perfekt.

Joe Pernice har en röst som kanske är den perfekta poprösten. Med en fantastisk närvaro levereras skimrande låtar i alla tempon. Allt med balans mellan innerlighet och sorgsen distans.

Joe Pernice skriver och arrangerar låtar som om han ägnat varje vaken timme sen han upplevde sin första olyckliga kärlek åt att finna, förstå och förbättra alla låtar som skrivits om olycklig kärlek. Allt så smakfullt som kan begäras av en man som skriver böcker baserade på Meat Is Murder, gör covers på New Order och antagligen har en och annan skiva hemma med Gram Parsons, Elvis Costello och the Cure.

Joe Pernice har sedan han bröt upp sitt band the Scud Mountain Boys släppt (typ) 7 album. Var och ett av dessa album är tillräckligt bra för att kunna placeras på den här listan av mig utan att Andreas K:s hån av valet skulle få mig att ligga sömnlös. Minst tre av albumen är så bra att listans övriga textförfattare borde ta hjälp av Prince Valium för en ostörd nattsömn om de utelämnar Joe Pernice helt.

Ett av dessa tre album är Yours, Mine and Ours. 10 låtar. Alla i sig fantastiska. Skivan är rakare och mindre orkestrerat än Pernice Brothers två tidigare album men låtarna är så starka att man vid upprepade lyssningar (detta är en skiva ibland står på repeat en söndag förmiddag hos mig) aldrig tröttnar och alltid hittar nya saker som ger en rysningar.
Från stämmorna i öppningsspåret The Weakest Shade of Blue", via gitarr- och basdrivet i One Foot In The Grave och det Jeff Tweediga introt i Blinded by the Stars till bandets musikaliska tyngd och absoluta närvaro i avslutande Number Two är detta en skiva som är lite för bra för att vara sann av en artist som är lite för bra för att vara sann.

Kanske är det denna perfekthet som gör Joe Pernices musik till en fråga om för eller emot. Binärt musiktyckande. Det går inte att lyssna lite grann på honom. Antingen hör du en låt med honom och avfärdar den som för poppig, smart eller tråkig. Eller så hör du låten och älskar den och upptäcker snabbt att det finns närmare hundra till av nästan samma eller bättre kvalité. Detta är en naturlag. Vi kan kalla den Teenage Fanclub-principen efter ett annat band med samma effekt. Mer om det senare.