Funktionsplattor. Visst har du sådana? Skivor som du blir förbannad med. Skivor som du gråter till. Skivor som du dansar ensam till. Skivor som du dricker till. Skivor som du älskar till. Skivor som du helst lyssnar på ensam. Skivor som du aldrig skulle lyssna på ensam. Don't Get Weird On Me är nog en funktionsplatta för mig. Det sjyssta är att den har en A-sida och en B-sida, vilket få plattor har idag, men som är grymt bra om man som artist vill förmedla mer än ett stämningsläge och samtidigt göra något som känns genomarbetat och sammansvetsat.
På Don't Get Weird... är sida A resultatet av förvirrade tankar och ett totalt uppfuckat liv där separationerna duggar som spön i backen. Det går givetvis inte att ta Lloydan på alltför stort allvar när han hasplar ur sig den ena bittra krisfrasen efter den andra, men det känns grymt skönt att lyssna till när man vill ha lite balsam för själen och bli medvetandegjord om att man inte är ensam om att vara det man är. En syndare och martyr. Relationsreferenserna på 'Margo's Waltz', 'Man Enough' och 'Half of Everything' är förvisso lika enkelspåriga och uppenbara som dialogen till en Beckfilm, men de framförs med en sån självklar pondus och klar röst att det känns som om de är alla breakup-plattityders urmoder.
På sida B har Lloydan vaknat upp dagen efter, det är sol och han känner sig påtagligt stärkt av sina motgångar. Han har förflyttat sig från den där sjaskiga bakgården som han poserar vid på omslaget, bytt skjorta och ätit en stärkande frukost med färskpressad juice. Han är övertygad om att hon kommer att ångra sig, är lite befriande gubbig i sina oneliners och rockar på (vet inte om Matthew Sweets basspel påverkar resultatet men känslan från Dinosaur Act känns igen).
Det här är Lloyds bästa platta, i tät konkurrens med den lite dissade "Love Story" som kom ett par år senare. Var kommer då det här med funktionsplatta in i resonemanget? Ja, jag vet inte - kanske är det när jag känner mig "Weird" som den kommer fram.
3 kommentarer:
Sällsynt med artister som kan leverera klyschor på ett övertygande vis. Cole är en, Neil Young en annan. Enkelheten är en dygd.
Så sant, hans bästa. Men solodebuten "Lloyd Cole" är inte så dum heller faktiskt. För övrigt gillar jag också just detta med skivans A-sida (för nätter) och en B-sida, som gör sig bäst soliga dagar.
Håller med om att debuten är bra. Särskilt 'No Blue Skies' och 'Undressed', men den spelar ändå i en annan liga.
Skicka en kommentar