En djupdykning i ångest och människoförakt, kan det verkligen bli något bra av det? Ja, faktiskt. Vad vore Trent Reznor utan dessa ingredienser? En clown, mer eller mindre, och på senare år är det kanske det han blivit. Men på The Downward Spiral är han verkligen på topp med stenhårda industrirökare och tunga ångestfyllda epos typ Hurt. Plattan är oerhört kraftfull och jag tycker inte tidens gång har nött så hårt på den. Det känns tryggt att veta att hur dåligt man än mår så har Trent mått ännu sämre. Det sämsta med Nine Inch Nails framgångar är att de banade väg för Marilyn Manson, denna Trent Reznor-pajas-wannabe, som säkert sålt tio gånger så många plattor som NIN. Ironiskt…
2 kommentarer:
Så sant, så sant. För mig har kopplingen NIN-Manson varit lika med noll. Som relativt stort NIN-fan blev jag till och med erbjuden gratis-biljetter till MM på Vega '96 som plåster på såren för den inställda Cure-konserten på Forum, men valde att åka stjärtlapp nerför backen i Örestedtsparken istället.
Detta är solklart NINs mästerverk (och alldeles för långt ner på listan i mitt tycke)! Dock så har Trent hållt en genomgående hög kvalitet på sina alster även sedan dess. Både "The Fragile" och "With Teeth" är riktiga höjdare. Köpte nya "Year Zero" förra veckan och även den knastrar skönt i kistan.
Skicka en kommentar