[efterkonstruktion - en känsla] Du sitter frusen på tunnelbanan en sen februarikväll och ser förorter i grå betong som du aldrig satt din fot i passera förbi, på väg till en annan förort där du är en hemul omgiven av namnlösa statister som bara vill dig ont. Du känner lukten av avgaser som sitter kvar i huden efter för många timmar på stan och inte försvinner trots att vattnet blir betonggrått när du till slut får en chans att tvätta dig, och det påminner dig på något underligt sätt om hur liten du är och hur svårt det är att begripa dig på livet. Grått och skrämmande. [end]
Förortsmusik kanske borde vara en egen genre? Det skulle i alla fall vara intressant att studera all musik som har hämtat sin livsnäring från betongförorternas alienation och mejsla ut den röda tråden. Ebba Grön är väl svenska pionjärer på området, i en tid då ämnena var helt andra (delvis i alla fall - men ingen har väl tänkt att skriva om Latin Kings). För den som vill ha en reminder är det bara att kolla på "Ebba the Movie" och lyssna på Fjodors utläggningar i stil med "Vi har ju ingen lokal, ju". Men det fixade man, och Oasen blev den försvenskade folkrörelsevarienten av CBGB's, typ.
Det är svårt att välja Ebba-platta, min lista rymmer bara en; "We're only in it for the drugs" har visserligen en direkthet och livsnerv som själver, och är kanske det bästa tidsdokumentet. Pistols på svenska. På platta tre med Flyktsoda och Die Mauer har Ebba klivit upp på Orangea scenen och blivit något farligt nära allt det som förkastas i Ebbas obefintliga programförklaring. Jag gillar det ändå - Flyktsoda är helt grym stadionrock på svenska och själver den också, fast på ett annat sätt. Jag förstår samtidigt varför det var omöjligt för Pimme T-dojjan, Gurra, Fjodor (och Stry) att fortsätta som Ebba efter det. Fast mest var det väl för att Fjodor längtade hem till Drågsved. Alltså: bästa Ebba-plattan är och förblir "Kärlek och uppror". Du kan lita på mig.
800 grader har väl blivit Ebba Gröns signaturmelodi och måste vara bland det mest kraftfulla som har gjorts i Sverige. Den mesta Ebba-låten på plattan för mig är Hat & Blod. I en ålder när mycket faktiskt var lite skrämmande var den läskig att lyssna på. Mamma pappa barn var en av de första låtarna på Killermörders repertoar och höll i sig ända till slutet, och har således en speciell plats i mitt hjärta. Mental Istid är, förutom en pain in the ass för alla som varit på ett SSU-läger, också en jävligt intressant låt.
Visst - jag var för ung 1981, det kom senare, men det känns ändå inmejslat i någon sorts genpol. Om inte för en generation så i alla fall för oss med rötterna i Stockholms södra förorter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar