# 46 Massive Attack "Protection" [1994]

Jag klipper mig på Caroli City hos en duktig frisör i en salong helt utan större ambitioner att vara ungdomligt hippa. Jag och min frisör delar en passion för brittiska deckarserier. När jag senast klippte mig där för två veckor hade min frisör öppnat lite tidigare för att jag skulle hinna till jobbet. Till tonerna av Protection bad jag om mjölk i kaffet. Till tonerna av Karmacoma bad jag om samma frisyr som förra gången.

#40 Bear Vs. Shark "Right Now, You're in the Best of Hands. And If Something Isn't Quite Right, Your Doctor Will Know in a Hurry" [2003]

Detroit post-hardcore city Så det är såhär det låter, väldens på pappret bästa band? Näe, jag syftar inte på några eventuella affischnamn i bandroostern, snarare på att bandkonceptet lovar så extremt mycket. Det låter som en korsning mellan At the Drive-in, Weezer och Drive Like Jehu men faan så mycket bättre än om några av slappkukarna i de banden skulle få för sig att korsbefrukta sig med varandra.

Har man inte Jarvis' höfter, Bernard Butlers fingrar, Michael Jacksons uppgraderade kindben eller Sanna Nielsens teenmilf-sexappeal så får man liksom ta till det man har och i detta fall är det bara att börja ta i ända nerifrån tårna i varje jävla ton på varenda förbannade instrument, hela JÄVLA tiden. Resultatet måhända blir stumtals tokbrölig lägereldsemo för hjärnskadade skejtare men vaffan, det är åtminstone ärligt och det är inåthelvete bra.

Lite av problemet är att det kanske är lite för bra ibland, lite för bra på pappret. Ibland är det bara så mycket Andrew WK så långt jävla innan Andrew WK som man kan komma, så att man är tvungen att hoppa fram ett par låtar. Men det hörde nog till konceptet, världens bästa koncept med hookfria låtar i 190, sällan avbrutna av lugnare bitar med ostämda gitarrer, spelade på av liberty-frieskladdiga fingrar.

Det här är ingen hardcore, det här är glasklar pop, bara spelad av folk som blivit tappade några gånger för mycket i kindergarten. Samtidigt är det så jävla smart att en tjomme som en själv trillar ur joggingskorna så fort en låt eller annan råkar shufflas fram på musikspelaren.

RNYITBOHAISIQRYDWKIAH är bandets första skiva. Den andra är inte sämre, tvärtom egentligen men det är på detta alster som den positiva uppfinningsrikedomen är störst. Det här är fan världens bästa skiva, på pappret.

#41 Orbital "Orbital 2" (the brown album) [1992]

Make way for ye olde token elektronica album Jag vet inte om detta snarare borde sorteras under soundtrack än electronica i dagens uttunnade skivbackar. För detta skulle kunna använts som alternativ ljudkuliss till valfri brittisk, psykadelisk 70-80talsrulle eller vilken som helst bara Malcolm Macdowell är med, typ.

För gitarrmusikfrälsta verkar det tämligen enkelt att slänga ihop en elektronisk skiva, det är väl bara att lära sig sampla bra och köpa en ok trummaskin kan man tycka men flera kommer nog att komma fram till att vitsen inte ligger i att foga samman så välkända ljud och teman utan snarare att försöka hålla det så enkelt som möjligt utan att göra avkall på orginaliteten.

Orbitals undantag som bekräftar denna devis återfinns på denna skiva i låten Halycon + On + On där man samplat Opus 3´s fantastiska (och alldeles för bortglömda) halvhit It's a Fine Day genom att sampla en del av sången och köra den baklänges vilket får utgöra hela låtens tema. Resultatet blir kusligt igenkännbart trots att man inte kan dra sig till minnes var man hört låten tidigare. När man väl kommit på var det är ifrån uppstår ett sånt där, vad heter det nu, halleluja moment?

Den stora hiten var Lush 3-1 som fick frikostigt med speltid, åtminstone för att vara en instrumental, på MTV och det var den som fick flera att köpa plattan. Nu känns den naturligtvis inte lika fräsh längre men det är konstigt att resten av skivan verkar ha åldrats ytterst gracefullt för att vara ett elektroniskt alster, visst låter det bedagat men den här skivan får med tiden snarare en aura av konstmusik, eller snarare musikkonst, istället för att bli torr gammal stapelvaru-rave som folk kastar ut tillsammans med sina t-tröjor med geometriska mönster och de två 1200orna som stått och samlat damm sedan -93.

Där har ni den, och jag lyckades tillochmed med konststycket att skriva om Orbital utan att nämna bröderna Hartnolls mest överskattade uppfinning tillika den mest oumbärliga raveaccsesoaren någonsin, glasögonen med två ficklampor på...doh!

#40 Blur "Parklife" [1994]

De känslor jag hyser för Blur är inte i närheten så passionerade som de Andreas K visade prov på i sin text om sagda vax. Jag nöjer mig med att konstatera att jag fortfarande älskar att höra snorungen Damon (via Phil Daniels mun) pika sin äldre "kusin" Bono; ”It´s got nuffin to do with yer voor-schprung durch technik ya know...”

#39 Kumikameli "Marsin Sankarit" [1991]

Ni kanske minns dem från otaliga impromptu-uppträdanden på Hultsfredsfestivalen i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Iförda "bastkjolar" tillverkade av svarta soppåsar, galet ösande på ett litet träpodium på gräsmattan framför näst största scenen kanske? Jag gick ett steg längre än att ropa "Ei saa peitää" (Får ej övertäckas) för att få höra extranummer, jag köpte en t-shirt med gummikamelen på, och skaffade så många skivor jag kunde hitta. Det här är den bästa. Titeln betyder "The Heroes Of Mars". Den har dock hård konkurrens av "Kourallinen kääpiöitä" ("Fistful Of Pygmies") och "Ufojen Lunnaat" ("Ransom of the UFOs"). Kumikamelis ursinniga korsning av typ Pixies, punk och tango har kunnat leva vidare (de har gett ut flera mindre bra, metalliga skivor på tyskt skivbolag på senare år) tack vare kopplingen till Eläkeläiset (ursprungligen ett sidoprojekt till Kumikameli) tror jag. Men det här är bra på allvar. Originaliteten, precisionen, utlevelsen, inlevelsen, språket, de vackra smygande balladerna: allt är fullkomligt tidlöst. Vad låtarna handlar om? Ingen aning. Har aldrig kommit så långt att jag har anlitat nån finsk översättare, men enligt cd-utgåvans konvolut (varning: 6 låtar färre på cd:n jämfört med LP:n!) handlar låten Särkyvää om följande: "(Denna Sida Upbåt, walzingly in C-minor) Horrible but a true story of an extremely ugly man who mails members of his own body to his beloved to reconstruct a man of her dreams." Tro mig, det är mycket bättre på finska!
Ett annat otroligt bra finskt band var Sielun Veljet/L´Amourder (de hette olika beroende på o de sjöng på finska eller engelska). Kolla upp "Suomi-Finland" med fläskhuvve-omslaget och psykedelia-klassikern "Softwood Music Under Slow Pillars".

#40 Arab Strap "Monday At The Hug & Pint" [2003]

Jag kommer aldrig att glömma när Arab Strap spelade på Accelerator på KB (före Strokes). De släntrar in jätteförsenade och Aidan sätter sig ner på en stol och slänger ut följande ur ansiktet in i micen på entonig bauta-skotte-engelska "Hello. We´re Arab Strap and we´re fockin miserable" varpå han dänger till trummaskins-knappen med ett skäggigt pekfinger och den drar igång sylvass sylvass.
Det glansiga booklet-pappret luktar väldigt speciellt. En annan bra skiva som luktar så här är "Big Night Music" med Shriekback. Musiken luktar också speciellt. Stout-indränkta pint-underlägg, milsdjupa lochar av saknad, skägg i brevlådor. Hur nu det luktar. Liktornar. Why Can´t This Be Love? Jo, det kan det. Släpp in säckpiporna nu!

#46 The Smashing Pumpkins "Gish" [1991]

Redan från första spårets massiva trumrullningar och fläskbas förstår man att den här skivan är något extravagant! Första spåret "I Am One" är som att få en fet knytnäve i magen, sedan ligger man där och kan inget annat än resignera för den fantastiska musiken. Lite Black Sabbath? Lite grunge?

Kanske inte så sofistikerat, och jag skulle vilja säga att Pumporna borde inte förtjäna att hamna i grungekategorin, de skapade sin egen genre. Så många band har försökt att låta så här, men det går inte. Särskilt inte när man har en så fantastisk trummis som Jimmy Chamberlin. Drivet, gitarrljudet och dynamiken är Pumpornas signum. Egentligen är detta en helt sjukt bra debut, som tyvärr har överskuggats av den legendariska Siamese Dream skivan. Men den ska jag prata om en annan gång :) Det snackas om en reunion, håll ögon och öron öppna!

#41 Di Leva "Rymdblomma" [1989]

Jag förbryllades av ett live-i-TV-studio-framträdande vid tiden för andra LP:n "På ett fat" med en intensiv och frustrerad Tomas iförd tejpad pannlock. Scennärvaron var dock mycket bättre än låtmaterialet. Jag charmades av singlarna "Kom till mig" (bästa svenska popsingel nånsin?) och "Snurrar bakåt" och kapitulerade äntligen när han sommarpratade i radion och öppnade med en Bowie-låt (eller var det Talking Heads?) för att sedan bara spela egna låtar!
Kanske har "Vem ska jag tro på?" stått sig bättre sound-mässigt, men "Rymdblomma" är jämnare, ja varenda låt är en stor fläskig poppsalm på runt 5 minuter som jag fortfarande kan vakna mitt i natten och nynna på. Så ge mig återutgivningar av allt gammalt Di Leva-material (inklusive Pillisnorks!), en dvd med tv-framträdanden och videos, inkludera den briljanta b-sidan "Du ger/Du gör" på en remastrad "Rymdblomma", ge mig livekonserter med Jörgen Cremonese (Whipped Cream kom tillbaka!) på gitarr, ge mig de halsbrytande mellansnacken ostörda av stenkastning... men sluta vid 1990. Därefter: förfall. Numera är han oftast obegripligt övertydlig och rentutsagt outhärdlig. En tragedi. Dansa fram ditt gamla jag din djävul!

#42 McCarthy "I Am A Wallet" [1989]

Skissartat om vad de 14 låtarna handlar om i tur och ordning: En rasistisk MP med pedofila böjelser; "death to monetaries"; låten med titeln The International Narcotics Traffic handlar om hur en poplåt är uppbyggd och hur den kan få dig att glömma dina problem; kärlek och pengar och hunger; kärnvapen; guillotineringen av en viss Charles Windsor; Joe McCarthy-glade journalisten Peregrine Worsthorne; hopp och ensamhet; den onda drottningen; "God made the virus to punish the wicked"; en avbruten begravning pga obetald räkning; djävulen sjunger för ett barn; häxbål och slutligen The Procession of Popular Capitalism. Något mer politiskt än Tim Ganes nästa band Stereolab (vars "Transient Random-Noise Bursts with Announcements" var jävligt nära att komma med på min lista också), eller hur? Eller kanske inte? Och ja, självklart har trök-kommunisterna ManicStreetPreachers gjort covers på några M-låtar...
McCarthy hävdar själva att de av misstag spelade alla låtar för snabbt på den här skivan, må så vara, jag tycker rastlösheten funkar perfekt - trummorna smattrar, gitarrerna janglar, basen mumlar och Malcolm Edens avslappnat agitatoriska stämma snärtar näsan alldeles förträffligt. Samlingen "That's All Very Well But..." är ett bra komplement med flera fina singellåtar, inte minst den episka och poetiska debuten "Red Sleeping Beauty".

#42 The Charlatans UK [1995]

X: Är dom här ciggen äkta, eller har du varit på Bagdad nu igen? Smakar i alla fall som sandpapper och terriner.
Y: Tacksam du var då.
Y: Vem kommer?
X: Ingen aning, vi får väl gå ner på gården om det blir trist.
Y: Har du snott mitt bröd? Äh - strunt i det, jag tar en Harboe istället. Länge leve Serbien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina!
X: Är det ok om jag byter musik?
Y: Vaddårå? Är det något fel med det här eller?
X: Nej, men du vet...
Y: Vad?
X: Måste vakna. Komma i form.
Y: Ah... ok - vänta!

Tystnad, lite stimmigt på gatan utanför. Y. kommer springande med andan i halsen. Efter några sekunder hörs riffet till "Crashin' in". Det kommer ganska många, flera som ingen sett förut. Det blir en lång kväll. Till slut lämnar de lägenheten i omgångar.

På väg ner för gatan säger Y en halvt skämtsam, halvt syrlig ton:

Y: Måste du gå som att du bär en ölback? Räta på dig och slappna av!
X: Hur kan DU låta bli? Det är ju Charlatans fel. Kan inte låta bli. Är helt låst.
Y: Vakna upp! Du bor i Malmö och den där luggslitna duffeln funkar inte ens som ett halvdant substitut till en parkas. Du är helt enkelt inte där. Vakna upp.
X: Här får du för att vakna upp... schmuck.

Två år senare är Tim Burgess på besök i Sverige, sitter på en välkänd bar i Malmö och småpratar med någon ur den lokala musikeliten. Säkert ett femtiotal unga män som precis bytt ut sina anglofila prefenser till skägg och lo-fi går förbi eller står i baren och låtsas att de inte ser överhuvudtaget och i sitt inre skapar de en ny uppsättning argument för varför de inte gick hela vägen. Kolla bara på Tim - knappast någon bra förebild.

Men det var en bra fest. Eller hur?

Vill du läsa mer om The Charlatans och deras enligt min mening bästa platta "The Charlatans UK" kan du göra det här. Eller kolla på en underbart daterad video med världens bästa förfest.