#10 Fint Tillsammans "Mötet med flygfolket" [1998]

Tre gitarrister som försiktigt satsar allt. En tvingas spela bas och sjunga, en annan trummor, men va fan, de kör ändå. De rymmer från bob hund-kojorna och fjäderdundrar in i en egen värld; en 70talsbarnprogram-, en Bo Hansson-, en världen är större än Stockholm-, en Jag sov på en våg-, en Vi går på sank mark men lyfter och landar med alla ögonfransarna på det-perfekta-rumsreverbet-knappen-, en softkraut-, en Silence-, en Träd Gräs & Stenar möter skört 90talsindiekidplock på akustisk gitarr-, en ligga vaken och tänka på allt utom fotboll-, en det måste finnas nåt större än det här men inte fan blir jag religiös för det-värld.

Jag menar: skivan börjar med en tunn tunn slice baklängespastej med titeln Snart tar allting slut. Jag menar: Allt känns som ett skämt i jämförelse. Jag menar: Nu minns jag. Tanken flög. Här igen. Jag menar: tänk er att ättlingar till Emigranterna från Sverige vaknar tillfångatagna iklädda vadmalsstövlar i var sitt (vars ett) indiantält på prärien och framtidsminns en tidig höstdags morgon i Bandhagen. Doftminne-sound. Jag menar: det finns Sämre saker.

Bäst producerade svenska skivan nånsin? Vartenda plonk är religion för mig. Spelfelen som slunkit igenom är rätta, sanna och rättvisemärkta! Inslagna i silver. Jag sparar nu. Sen får nån annan ta hand om allt som händer sen. Så är det med regnet (det väntar tills du somnat om).

#10 Radiohead "The Bends" [1995]

Borttappat: Radiohead "The Bends", format: CD
Tidpunkt: någon gång 2001, troligen en fredags-, eller lördagskväll
Värde: stort sentimentalt
Hittelön: enl. överenskommelse
Beskrivning: Epokgörande skiva av ett av våra viktigaste band. Skivan kom till precis innan den experimentiella lustan tog överhanden och melodierna fortfarande fick komma i första hand. "The Bends" förväxlas ofta med efterföljaren "OK Computer", som många ser som Radioheads bästa, men här tycker jag att melodiskapandet har försämrats.
Som ett substitut försökte jag mig förra året på "In Rainbows" och här finns låtar som närmar sig "The Bends", men jag är osäker på om jag tycker att någon av dem skulle platsa där. Nej, Radiohead var bättre förr.
Slutsats: låna aldrig ut skivor på fyllan

#10 Him Kerosene "Start. Stop." [1997]

Jag blev påprackad en demo av Him Kerosene på Hultsfred -94 eller om det var något senare. Den lät väl... annorlunda. Den största behållningen var avslutningsspåret som var två låtar mixade i var sin stereokanal, olyssningsbart mao, men det var ett roligt experiment. Visdomen om att norrlänsk indierock gör sig bättre på skiva om den backas upp av skivbolagscheck in blanco i bakfickan är väl den mest beständiga visdomen man kan ta med sig av den upplevelsen.

Spenderar ni mycket tid vid rea/begagnatbackar så råder jag er till att leta efter bandets singel "Whatever gets you by", som förutom bandets bästa låt "Duckfeet" även bjuder er på nåt av den mest malplacerade art directingen som setts till på den andra sidan av Hellströms KISFMG. Men innanför konvloutet som andas sittasistiklassrummetochskäraiarmarnalyssnandespånorskblackmetall så göms en verklig pärla som trillade det svenska musiketablissemanget mellan fingrarna.

Deras problem var att Fireside redan fyllt ut deras nisch och publiken verkade inte vara intresserade av att ompröva kraften i ömsom maniskt skotittande, ömsom frenetiskt spasmryckande, norrlänsk emocore. Telegram/Warner visste nog inte riktigt vad de skulle göra sig av med Him Kerosene, jag har för mig att de deltog i en omröstning tillsammans med bland annat Third Dimension om vem som skulle få vara förband till nåt käckt popband från Storbrittanien, jag har dessutom för mig att 3D vann, vilket var tur för vad skulle Kerosenekillarna kunnat uträtta inför en GTknäsvag och pottluggad fjantarmé?

Nåväl, jag är tämligen medveten om att jag gett detta band alldeles för mycket tid för att vara någotsånär objektiv angående skivans förträfflighet men det går inte att komma ifrån att denna skiva verkligen är helgjuten och precis så innovativ som anstår ett norrlänskt skogshuggarband från den här tiden.

Hur gick det sen då? Jo, HK blev ju naturligtvis droppade och efter en ep på Chalksounds så splittrades bandet, andan lever vidare lite lätt i The End Will Be Kicks som innehåller några medlemmar (försök hitta låten Streetcleaners, skitbra) men resultatet är mindre bra och mer splittrat.

#11 Pink Floyd "Animals" [1977]

Animals är kulmen och slutet på ett helt otroligt kreativt samarbete, det mellan de två superegona Waters och Gilmour. Det kan också ses som någon sorts kulmen i Waters egna personliga utveckling. Under nästa platta var sammanbrottet ett faktum och han agerade som den psykopat han byggde upp sitt murbygge kring.
Animals hade kunnat vara Pink Floyds avsked. Myten hade antagligen blivit kompaktare än den inrökta radhusluften i Syd Barrets mammas vardagsrum.
Och en detalj: 3,44 in i Dogs kommer ett gitarrparti som är det vackraste jag kan föreställa mig. Bombastiskt och svulstigt utan att utgöra ett ledtema eller ens ta över. Oerhört simpelt och helt genialiskt.

#10 Neutral Milk Hotel ”In the Aeroplane Over the Sea” [1998]

Detta är min listas första tveklösa 5:a! Och samtidigt som jag finner det väldigt sorgligt att huvudpersonen Jeff Mangum drog sig tillbaka från musiken i och med detta skivsläpp hyllar jag hans beslut. Har man inte fler låtar i sig skall man inte krysta fram någonting bara för sakens skull! Det är ju aldrig särskilt eftersträvansvärt ”att göra en Chris Cornell”. Och med detta i åtanke kan jag inte undlåta mig att begrunda ironin över plattans spellängd – endast 39 minuter och 56 sekunder – i relation till det bokslut den faktiskt blev.

Med standardmedlen skapade Neutral Milk Hotel högst egensinnig musik som inte bara särskiljer dem markant från sina övriga lite mer popiga Elephant 6-kollegor, utan även haft stor inverkan på mången efterföljare (exempelvis The Decemberists, Bright Eyes och Malmös egna David & the Citizens). Och även om upplevelsen stundom kan vara något påfrestande (skräniga gitarrer och Mangums gapiga stämma inte minst) är det i mångt om mycket just detta som gör bandets uttryck unikt och välförtjänt av en plats i rock’n’rollens finrum. Den mer sansades röst gör här gällande att det främst är ”In the Aeroplane…” som placerar dem där, för även om debuten ”On Avery Island” innehåller en del pärlor står den sig slätt i jämförelse.

Plattan är en våghalsig lek med ett i grunden fantastiskt låtmaterial där varje beslut i produktionsprocessen är en utmaning mot gängse pop/rocknorm. Mangum (& Co) tangerar genistatus på konstens samtliga plan och levererar i ”In the Aeroplane…” ett album där snickarglädjen aldrig tillåts större svängrum än vad låtarnas bästa erbjuder. Ingenting tillåts överskugga melodin som verkets givna centrum, oftast barnsligt enkel i grunden, men mästerlig i sitt sammanhang. Och med en lyrik med makalös spännvidd (ekivoka eskapader avlöser de mest tänkvärda livsåskådningar) och en helhet som manifesterar totalt frisläppt energi och smakfull återhållsamhet i perfekt symbios visar Mangum här vilken ekvilibrist han är, om än endast i 39 minuter och 56 sekunder.