Jag blev påprackad en demo av Him Kerosene på Hultsfred -94 eller om det var något senare. Den lät väl... annorlunda. Den största behållningen var avslutningsspåret som var två låtar mixade i var sin stereokanal, olyssningsbart mao, men det var ett roligt experiment. Visdomen om att norrlänsk indierock gör sig bättre på skiva om den backas upp av skivbolagscheck in blanco i bakfickan är väl den mest beständiga visdomen man kan ta med sig av den upplevelsen.
Spenderar ni mycket tid vid rea/begagnatbackar så råder jag er till att leta efter bandets singel "Whatever gets you by", som förutom bandets bästa låt "Duckfeet" även bjuder er på nåt av den mest malplacerade art directingen som setts till på den andra sidan av Hellströms KISFMG. Men innanför konvloutet som andas sittasistiklassrummetochskäraiarmarnalyssnandespånorskblackmetall så göms en verklig pärla som trillade det svenska musiketablissemanget mellan fingrarna.
Deras problem var att Fireside redan fyllt ut deras nisch och publiken verkade inte vara intresserade av att ompröva kraften i ömsom maniskt skotittande, ömsom frenetiskt spasmryckande, norrlänsk emocore. Telegram/Warner visste nog inte riktigt vad de skulle göra sig av med Him Kerosene, jag har för mig att de deltog i en omröstning tillsammans med bland annat Third Dimension om vem som skulle få vara förband till nåt käckt popband från Storbrittanien, jag har dessutom för mig att 3D vann, vilket var tur för vad skulle Kerosenekillarna kunnat uträtta inför en GTknäsvag och pottluggad fjantarmé?
Nåväl, jag är tämligen medveten om att jag gett detta band alldeles för mycket tid för att vara någotsånär objektiv angående skivans förträfflighet men det går inte att komma ifrån att denna skiva verkligen är helgjuten och precis så innovativ som anstår ett norrlänskt skogshuggarband från den här tiden.
Hur gick det sen då? Jo, HK blev ju naturligtvis droppade och efter en ep på Chalksounds så splittrades bandet, andan lever vidare lite lätt i The End Will Be Kicks som innehåller några medlemmar (försök hitta låten Streetcleaners, skitbra) men resultatet är mindre bra och mer splittrat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jepp, Andy Könberg fortsätter att slå mig med häpnad. Ännu en post som jag aldrig hört dig referera till i våra sporadiskt förekommande musiksamtal. Antar att det bottnar i din övertygelse om mitt ointresse för genren i fråga...
...men precis som vid Wij-posten känner jag att det borde dryftats... vem vet, jag kan ju faktiskt omvändas. Det handlar bara om tillräckligt starka argument.
Nåväl, genom 50-listan har nyfikenheten i alla fall väckts, och jag hoppas innerligt på en uppvisning vid nästa nattsudd.
Skicka en kommentar