#50 Nine Inch Nails "the Downward Spiral" [1994]

1994. Det mesta kändes daterat. Jag tog studenten i Ljungby, och hade precis klippt av mig grungepagen som aldrig riktigt blev en grungepage, kanske för att jag gick teknisk linje, kanske för att jag var för förvirrad redan då för att navigera rätt i stildjungeln. Ärkesyntaren "Eden" (vad gör du nu?) hade redan året dessförrinnan med viss framgång agiterat för NIN:s storhet i och med "Pretty hate machine", men jag fattade det inte förrän "the Downward...". Det var också ett bra soundtrack till att flytta hemifrån, vakna upp kallsvettig i nybörjarbakfylla och hanka sig fram med snabbmakaroner och halvkasst självförtroende. Och det har hängt i sig. Mardrömmarna som följer av de fem sex sista spåren på plattan är på något underligt sätt hemtrevliga. Rick Rubin och Johnny Cash i all ära men "Hurt" går inte att förstå till fullo om man inte har orkat sig igenom hela spiralen.

#50 eller en i högen

Någonstans måste vi ju börja. Vet inte om vi har kommit fram till ett definitivt regelverk för den här övningen men eftersom jag är så förvirrad/hyperaktiv/egocentrisk/fylld med nyårsenergi så gör jag på det här viset; publicerar en första åsikt som inte är färdigtänkt men antagligen tillräckligt vag i konturerna för att ändå hamna någonstans i det här området. Nu blir det plats 50. Eller ska vi säga så? Det är kanske bättre att lägga ut en platta i veckan och sedan göra den inbördes ordningen i omgångar, med en färdig lista som kan nagelfaras någon gång strax innan 1 januari 2007? Det tål att tänkas på...