1994. Det mesta kändes daterat. Jag tog studenten i Ljungby, och hade precis klippt av mig grungepagen som aldrig riktigt blev en grungepage, kanske för att jag gick teknisk linje, kanske för att jag var för förvirrad redan då för att navigera rätt i stildjungeln. Ärkesyntaren "Eden" (vad gör du nu?) hade redan året dessförrinnan med viss framgång agiterat för NIN:s storhet i och med "Pretty hate machine", men jag fattade det inte förrän "the Downward...". Det var också ett bra soundtrack till att flytta hemifrån, vakna upp kallsvettig i nybörjarbakfylla och hanka sig fram med snabbmakaroner och halvkasst självförtroende. Och det har hängt i sig. Mardrömmarna som följer av de fem sex sista spåren på plattan är på något underligt sätt hemtrevliga. Rick Rubin och Johnny Cash i all ära men "Hurt" går inte att förstå till fullo om man inte har orkat sig igenom hela spiralen.
2 kommentarer:
Mitt starkaste minne från NIN-skivan är att jag precis tagit körkort och lånat mina föräldrars 240 för att kunna köra en mörk höstkväll till en skola någon mil hemmifrån för att spela innebandy (indiebandy) med kompisar.
Ensam på en grusväg lyssnandes på vad jag minns som Bommen (fanns det kvar då?) på radion spelades March of the pigs. Jag höjde volymen, gungade med huvudet och tryckte sakta upp volvon i en allt högre hastighet. I slutet av låten (som visserligen är kort) var känslan av aggresivitet, fart, försiktig fartängslan och stor livsglädje fantastiskt. Jag undrade vad det var de spelade.
Efter låten presenterades den och killen i radion sa att den var så bra så de skulle spela den en gång till på direkten. Jag började veva med ena armen till de första takterna och låt volvon ta ytterligare fart i den småländska skogen.
Mitt starkaste minne kring NIN är att de jävlarna ställde in sin konsert på Gino 92 eller 93 två timmar innan insläpp. En onödig tripp till sthlm från norrköping en sketen onsdagkväll...skönt att trent inte är lika bra som skinny puppy eller ministry nuförtiden utan bygger glenndanzigmuskler och gör korkad skräpmusik utan lera!
Skicka en kommentar