Anledningen till att jag köpte denna box var att någon musiktidning i sin recension av Rides Nowhere hävdade att Ride var 90-talets Byrds. Där fick de mig. Visst, jag kunde aldrig riktigt förstå de musikaliska likheterna mer än att det var mycket stämsångsbaserat, men det spelade ingen roll. För jag köpte boxen och det var underbart. Som att kliva in i en ny värld. Ena dagen var det de tidiga Dylanlåtarna som passade bäst och andra dagar de flummiga riffbaserade låtarna från 70-talet. Allt sammanflätat av underbara sångprestationer.
Det kan vara en utmaning att lyssna på sången och försöka analysera. Hur många röster ligger det i melodin som man vid en första lyssning tror är ensam? Och vad sjunger de olika stämmorna? På något magiskt sätt passar de tre sångarnas röster ihop som de tre ingredienserna i en Whiskey Sour. Visst står de sig fint på egen hand, men tillsamans uträttar de underverk.
Vad som inte gick hem hos mig just då var countryepisoden. Men den kom jag till senare när No-Depressionvågen drog över musikvärlden som en jättelik flanellskjorta (?).
Det är svårt att välja ut några låtar från fyra cd-skivor, men att känna till låtar som "Eight Miles High", "My Back Pages", "Turn, Turn, Turn", "Chestnut Mare" och "Have you seen her face?" borde vara behörighetsgrundande till gymnasiet.
1 kommentar:
Amen, brother! :-)
Skicka en kommentar