Festivalen hade varit olidlig hittils, jag hade varit för full, fet och blåögd för mitt eget bästa. Jag hade krökat med tyskar och spytt Fiskefjaes i gryningen. Jag hade pissat ner mig, gått mil för att kolla på "angelägen" fotboll och kännt mig lika ensam som jag alltid gör på Roskilde. Framförallt började jag märka att jag snart var 30.
Det är liksom inte lika kul att gigslumma när man uppnått en viss ålder. Man börjar tänka på vad andra tror om en och det är nästan omöjligt att uppnå eufori över någon livemusik över huvudtaget. Har man dessutom aldrig fattat vitsen med att stå med droppställningen i ena handen och se ens dregel sippra ut ur mungipan på andra sidan framför en knappast piggare rocklegend på sin miljonte sista världsturne så har man inte så mycket att hämta där.
Jag önskar jag med trovärdighet kunde skriva att allt detta ställdes på sin ända när jag såg JR Ewings svansångsspelning i sagda miljö. Jag önskar jag kunde säga att jag slet av de där fåniga krokdilklämmorna de fäster på en för att iakta hjärtrytmen och bara sprang längst fram och hoppade ihjäl en hel tomtearmé. Jag ville verkligen det, men stod kvar och såg trettiårsmonstret ta en rejäl tugga av själen och en ännu större av allt som jag fann riktigt angeläget i livet.
När jag lyssnar på Maelstrom hör jag vilket intryck jag skulle kunna gjort på världen. Men med viss distans trivs jag bra även här med folköl, flicka och fiskesnack.com
1 kommentar:
Oj, oj, oj... det här var tungt. Trettimonstret alltså. Med din person borde du kunna känna dig lugn. Du kommer att åldras med värdighet, och den febriga känslan av att världen ligger öppen kommer att återvända. Det är bara halvlek. Inte straffläggning.
Skicka en kommentar