Nu vet jag att jag kommer att låta jävligt gubbig. Den här plattan representerar mycket av det jag saknar idag. Det är pretentiöst som fan. Både text och produktion ligger på en närmast övermäktig, vissa skulle kanske se det som kväljande, nivå. Det känns vuxet som fan. Matt Johnsson verkade inte vilja konkurrera med varken Bono eller Mozzer utan lutade sig istället mot filosofi, religion, gejtade trummor och lyssnarens goda vilja. Värvningen av Johnny Marr slog knappast igenom i ljudbilden, möjligtvis med undantag från det poppigaste spåret på plattan "The Beat(en) Generation".
Det är genomproducerat men samtidigt kompromisslöst. Utan smicker.
Vart ville jag komma, för att återknyta till den gubbiga kommentaren i början? Jag vet inte riktigt, har svårt att sätta ord på det: men är det inte så att genren "adult contemporary alternative" på något sätt har eliminerats på 2000-talet? Eller har perspektiven bara förkjutits? Hoppas ni fattar funderingen, det skulle vara kul med en diskussion...
Åter till Mind Bomb. Det är en av de bästa lyssna på det perfekta ljudet-plattorna jag har i min skivsamling. Sätt på "Gravitate To Me" på en oförsvarligt hög volym och invänta basen som kommer in efter en minut, så förstår ni vad jag menar. (Farbror Barbro har talat).
2 kommentarer:
Infect me w/yr gejtade trummor!
Appro Farbror Barbro. Jag var och såg Henrik Schyffert show i Lund i torsdags. Oooootroligt bra! Hade jag kunnat sätta den på listan hade jag gjort det...
(Frans - petar du in min Bowie 23:a på min lista förresten).
Skicka en kommentar