Att skriva en låt som "Into My Arms" kräver ett enormt mod av en artist, och ett stort självförtroende. Jag tycker faktiskt att det är ganska lätt att dra paralleller till t.ex. "Heroes" eller varför inte "Wish You Were Here". Att hitta kärnan, själen, i ett uttryck och sedan strikt hålla sig till det utan att breda ut sig. Att säga: det är det här jag vill säga, och bara det här. "Into My Arms" är alltså nästan skäl nog att placera den här skivan högt på min lista. Men det slutar ju inte där. "Peolple Ain't No Good" och "(Are You) The One That I've Been Waiting For" tangerar också det gudomliga, flankerat av ytterligare nio mördande bra ballader.
"The Boatman's Call" släpptes när jag var 22 år, och har därmed tonsatt både toppar och dalar under ett åtminstone självupplevt stormigt decennium. Plattan har funkat lika bra i kris som i eufori, till skillnad från en annan långkörare i samlingen som t.ex. "Disintegration" som nästan bara ger mening åt kriserna. Grott-Nick kom in i mitt tonårsliv i och med "Henry's Dream" (tack vare Björn "Braxen" Mattsson, som var tidigt ute). "Let Love In" var ett soundtrack till sorglöshet och fylla medan "Murder Ballads" lämnade mig nästintill oberörd. TBC kom i ett läge när jag var en sjukt gammal 22-åring. Sedan blev jag bara yngre. För att återigen åldras. För att kunna få en ny kris, bli yngre och börja åldras igen. Nu var det ett tag sedan jag verkligen tog Grott-Nick i mina armar, men jag antar att det kommer. Försöker lyssna in mig på Lazarus!!! och finner viss tillfredsställelse i det, men jag har svårt att se att något kommer att överträffa de läkande psalmerna på TBC.
3 kommentarer:
Nu när det har rasslat till tycker jag att vi ringer Vinylbaren och bokar en lördag när vi har avslutning. Bjuder in alla vi känner och spelar lite musik från våra listor. Kanske någon musiktävling på plats och en och annan överraskning.
Kanske en omröstning - vem har bäst musiksmak :-).
Whatever, bara vi avslutar det här med värdighet, med en fest. Dygnet Runt lär nappa...
Låter som en given idé Tobias! En bokning skulle dessutom verka som en "piska på ryggen" för oss som postar - en slags deadline för plats #1.
Alternativt att man presenterar #1 på festen... uppkopplad med laptop... projicerad på väggen!
Hmm, kanske tror vi mer om oss själva och vår musiksmaks allsmäktighet än vad som är hälsosamt... eller sant för den delen.
The Truth is out There...
Skicka en kommentar