Kollaborationerna Anthrax/Public Enemy och Run DMC/Aerosmith i all ära, men när det talas om rap/metal-genren är det ändå Rage Against the Machine som får ses som det viktigaste och mest nydanande bandet. Tyvärr är det nog även så att det är det enda bandet i genren som kan ses som viktigt och nydanande. Själ och hjärta genomsyrar såväl de politiska texterna som den begåvat konstruerade musiken. Egentligen känns det lite småtrist att behöva sortera in RATM i rap/metal-facket med tanke på den dynga som producerats inom genren sedan dess. Så, tills återföreningen är ett faktum får man väl hålla till godo med detta mästerverk samt minnet av ”Hultsfredskonserten med den gungande marken”. Är det över huvud taget möjligt att toppa ett sådant spektakel? I seriously doubt it.
3 kommentarer:
Alltså: jag har väldigt svårt för att få in rap i RAM:s musik... Det kanske drar åt det hållet, men att kalla det rapmetal... jag vet inte. I alla fall en särdeles grym platta, som jag utelämnat, men som definitivt satt djupa avtryck även hos mig. "Bullet in the head" orsakade indirekt att jag blev utslängd - twice - från gymnasiediscot i Ljungby. Med sällskap. I småland får man inte Poga...
Nej, visst har ordet "rapmetal" något unket över sig... inte Rage's fel dock. Nåväl, klart är ju i alla fall att det kom en rad Rage-influerade band efter denna plattan (Dog eat Dog, Downset och H-Bloxx för att nämna några) som drog än mer åt dagens rapmetal-band.
Rapmetal eller ej, visst "rappar" väl den gode Zack de la Rocha i alla fall?
Hultsfred ligger väl i Småland?
Där fick jag i alla fall efter halva konserten en armbåge på näsan och det resulterade i en näsblodseruption. Det enda sätt detta kunde lösas på var att låna en av Hames öronproppar. Passade perfekt :-)
Skicka en kommentar