#33 Pantera ”Vulgar Display of Power” [1992]

Brutalare än så här blir det inte. Oavsett vad kännaren säger är detta för mig den absolut råaste form av metal som existerar. Visst, tyngre, hårdare och snabbare finns det många exempel på, men den obevekliga ”in-your-face”-attityd som blev Panteras kännetecken har aldrig levererats med sådan ärlighet och direkthet av något annat band, varken förr eller senare. Pantera är också kanske ett av de bäst sammansatta metalbanden, med bröderna Dimebag Darrell och Vinnie Paul på gitarr respektive trummor som bandets backbone extraordinaire, var för sig ett unikum i branschen på sina respektive instrument. Lägg därtill sångaren Phil Anselmos säregna röst, vars avgrundsvrål bjuder på både fullt urskiljbara texter såväl som melodier. Inte helt vanligt förekommande inom denna musikstil. Och så slutligen bassisten Rex… den ende i bandet som rent musikaliskt faktiskt var utbytbar… om det bara inte hade varit för att han var så förbannat cool.

Stilbildarna Pantera gick från att ha varit ett band-i-mängden i den smet som omger ”screamer”-banden från 80-talet till att bli Bandet i frontlinjen för metalgenrens utveckling i början av 90-talet, för sin gren lika viktiga som Metallica var för sin. Den nya, hårdare inriktningen märktes redan på föregångaren ”Cowboys From Hell”, även om bandets förflutna skymtade till på sina ställen (kanske mest framträdande i Cemetary Gates). Men denna förnimmelse är dock definitivt som bortblåst på uppföljaren ”Vulgar Display of Power”. Soundet är tyngre och råare än tidigare, på något vis ”ruffigare”, men framför allt är det en samling grymt bra låtar. Plattan har en extremt hög lägsta nivå och bland topparna märks förutom hiten Walk även expresståget Fucking Hostile och tempo-berg-och-dalbanan Rise.

Pantera blev hårdare och brutalare med varje nytt albumsläpp och tyvärr på bekostnad av den tidigare så väl avvägda symbiosen mellan aggressivitet, rå metal och melodi. Dock har jag med tanke på detta ett trevligt minne i samband med att ”The Great Southern Trendkill” släpptes; befann mig i kulturbärande och anrika skivbutiken Jukebox lokaler när jag bad delägaren Per slänga på plattan, ”Ska vi spela den ut i butiken, eller föredrar du hörlurar?”, frågade Per. ”Ut blir bra”, svarade jag, varpå Per tryckte på ”Play” och ”Stop” inom loppet av bara några sekunder och sade – ”Jaha, då var man överkörd”. Jag satte mig tillrätta på barpallen, tog på mig lurarna och smålog inombords.