En inte alltför ovanlig företeelse är band som inför varje nytt albumsläpp hävdar att man just på denna plattan låter heeelt annorlunda mot tidigare, samt att det självfallet är det bästa de gjort. Och lika nyfiken och förväntansfull som man som lyssnare blir efter dessa uttalanden lika besviken blir man när man upptäcker att det nya låter försnillande likt det gamla, fast lite sämre. I fallet The Black Heart Procession låter alla deras plattor likadant (i stort sett) och uttrycket ”lite vääl samma-samma va?” gör sig ständigt påmint. I normala fall är detta någonting negativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar