#44 The Zombies "Odessey & Oracle" [1968]

Riktigt grymma band har alltid minst två bra låtskrivare. I Zombies fall är Rod Argent kanske snäppet vassare än Chris White, men det spelar ingen roll. Slutresultatet, den enda LP de gjorde, är charmerande. Det sjungs falskt i kören på flera ställen, lånen från andra samtida mer erkända band (ett börjar på B och det är inte Beatles!) är uppenbara, låtarna inspelade i Abbey Road låter bättre än de som är inspelade i Olympic Studio, de vågade knappt spela en enda av låtarna live, killarna såg jävligt mesiga ut på bild, men fan: allt är perfekt ändå! Det här är pophimlen, utan knark och onödiga excesser. Bara ren och skir låtskrivarkonst, trevliga arrangemang och lagom mycket mellotron. Oöverträffat sofistikerade ackordföljder med jazz- och R&B-pigment elegant inbakat. Speciellt verserna till A Rose for Emily och Hung up on a Dream får mig att smälla av varje gång, sinnesutvidgande melodikonst!
Tips: Låna Zombies-4CD-boxen på Malmö Stadsbibliotek. Värm upp med att sätta ihop en egen greatest hits av alla knäckande singlar de gjorde (som självklart inleds med världshistoriens bästa debutsingel She´s not there), och avsluta sessionen med att lyssna på "Odessey & Oracle". Sen, när sista låten Time of the Season (med tredje sångaren Colin Blunstone på lead) klingat ut, öppnar du fönstret och skriker rätt ut i natten: JAG HATAR STONES!