#45 Siouxie and the Banshees "Juju" [1981]

Det fanns många anledningar att känna sig "doomed" i början av 80-talet. Kanske inte fler än nu, men de var i alla fall mer närvarande. Knark var inte längre något spejsat och sinnesutvidgande (om vi bortser från alla rödnästa lasermän som börjat vädra blod på börsen) utan istället ett rasande monster som i snart ett decennium skördat offer på löpande band. Vi levde på lånad tid och den stora bomben skulle utplåna oss vilken vacker vårmorgon som helst.

Siouxie och hennes Banshees (banshee, kvinnligt andeväsen) känns som moderguden (och tre vise män, eh...), till alla sminkade piggsvin och domedagsapostlar som svepte in det tidiga 80-talet i blytunga basriff och texter om svek och ond bråd död. "Juju" är platta nummer fyra, den mest konsekvent genomförda och därmed också den bästa. Det känns uppenbart var Robert Smith hade tankarna när han satt i studion och karvade ner "Pornography".

Själv var jag för liten för att rikigt fatta det då, men levde ändå i känslan och påverkades på ett sätt som gör att jag 26 år senare inte kan värja mig för "Juju". På sätt och vis är jag glad för att jag inte fastnade djupare i goth-träsket än jag gjorde när det begav sig (för min del sent 80-tal och framåt), för jag är rädd att det skulle kunna fått riktigt långtgående konsekvenser. Det stannade vid anala djupdykningar i Cure och Sisters (nej - jag kom inte från Nybro), och Siouxie symboliserade mest en utflippad flumhäxa som gjorde lite småmysiga Iggy-covers. Som avtrubbad 30-plussare är jag nog vaccinerad mot de mest plågsamma åkommorna som kan tänkas vara resultatet av ett för intensivt lyssnande på Siouxies stämma, istället blir jag bara förstummad och medtagen.

Det är slående hur rätt det låter. Det gjordes otroligt mycket banbrytande musik på 80-talet men 90% är för all framtid saboterat av teknikonanerande producenter som precis upptäckte gejtade trummor, plasteko och choruspåallt. Siouxie and the Banshees senare plattor lider mycket av 80-talssoundets förbannelse, men på "Juju" är det bara lite billiga gitarreffekter som stör en annars perfekt dystopi. Dessutom går det alldeles utmärkt att dansa till både "Spellbound" och "Into the light".