När jag var liten hade jag lpskivor med soundtracken från olika filmer, företrädelsevis disneyrullar. När jag skriver soundtrack menar jag ordet i dess ursprungliga betydelse, alltså hela (eller åtminstone delar av) ljudspåret till filmen, inte endast musiken.När jag blev något äldre fick jag kassettband som plingade när jag skulle vända blad i det medföljande albumet.
Kort efter att filmen Magnolia gått upp på biograferna insåg jag att jag sett världens bästa film. Inget kunde någonsin kunna komma nära upplevelsen av Paul Thomas Andersons mästerverk. I denna villfarelse levde jag i säkert 3,4 år innan jag lyckats se filmen så många gånger att det gick upp för mig att den nog trots allt är lite för genomtänkt för sitt eget bästa.
Många gånger har jag önskat att jag kunde komma tillbaka till tiden före Magnolia och kunna se den med mer jungfruliga ögon. Då har det faktiskt hjälpt att sätta på Bachelor och därmed koppla bort ett sinne så att fantasin återigen kan spatsera friare.
ergo: Fru Manns pianoklinkande fungerar ytterligt som mental bladvändare
2 kommentarer:
Jag får fortfarande kalla kårar när jag framkallar bilden av Tom Criuse. Sedan undrar jag - är det någon mer än jag som använder uttrycket: "Fan vad det här känns Magnolia". Och i så fall, vad menar ni då?
Släpp Magnolia och koncentrera er på Steel Magnolias istället.
Skicka en kommentar