NAIHF är den R.E.M. platta jag lyssnat mest på. I ganska tät konkurrens med Green, Automatic for the People, Murmur och Document. I den ordningen. R.E.M. virvlar självklart upp som givna på min lista när drömmen om 50-listan får näthinnan att spinna runt i expressfart. Vilken platta är betydligt mindre givet för mig. Men det är trots allt inte college-indie-mummel-R.E.M. som gör det här till ett så viktigt band för mig. Det är ju först efter Green som de tar steget ut ur garderoben (i dubbel bemärkelse) och blir det gränsöverskridande, demonstrativt egna bandet som med knivskarp retorik karvar ut sin egna självklara plats i rockikonklippan (jag är antagligen inte indie... it hurts). Därför skippar jag de fullständigt geniala Murmur och Document, fast de var och en för sig innehåller några av de finaste stunderna i bandets historia. Likaså Green, Mikey är inte riktigt där ännu. Out of Time är fantastisk för vad den är, men jag har svårt att se att någon rankar den som top 3 i bandets katalog. Automatic... däremot, är ju det självklara valet för många. Skivan är helt oerhörd i sin återhållsamma intensitet och mångfald. Den tilltalar dock inte mig på samma sätt som New Adventures in Hi-Fi, plattan som när den kom lanserades som en parantes ihopknåpad på den mastodontturné som följde revoltplattan Monster (på flera sätt underskattad). New Adventures in Hi-Fi påminner i sin struktur om Automatic..., fast med en tydligare koppling till bandets historia och IRS-åren. Leave, Departure, Electrolite, How the West Was Won And Were It Got Us, den suveräna duetten med Patti Smith på E-Bow the Letter samt bandets kanske mest klockrena hit Bittersweet me sticker ut och gör plattan till nr 1 i min R.E.M.-samling.
6 kommentarer:
Shit man! Vilken klockren beskrivning. Håller med till punkt och pricka och det var såå nära att jag inkluderade denna även på min lista. Hade förmodligen textmässigt inte kunnat göra den bättre rättvisa än så här dock. Leave är R.E.M.s finaste ögonblick...
...eller är det How the west...?
Bra Frans! Det är intressant att den skiva som "skulle bli en parentes" blev en så fantastik skiva.
Det finns nog "någon" som tycker att denna är den bästa och "någon" som tom tycker att "Out of time" är bäst. Smaken är ju delad...
...och "Någon" som håller "Green" högre än bägge två....
Sjukt att du inte nämner Be Mine som är och kommer att förbli deras bästa låt.
Detta är ju en skiva som antingen är topp 10 eller inte är med alls känns det som, jag har inte med den alls.
Sjukt och sjukt... jag vet inte. Bananer är sjukt - det här är bara lite... osunt.
bananer är på sin höjd sjukt goda
Skicka en kommentar