Det är inte lätt att vara ung i Helsingborg. Med tokstor iver sprang jag från skolan på fredagarna för att köpa DN på stan och Expressen Fredag. Hade man tur medföljde faktiskt DN på stan den dagens DN och man slapp slänga hela tidningen i papperskorgen brevid kiosken. Det var nämligen inte alltid den gjorde det, och jag tyckte det var för töntigt att fråga. Expressen Fredag var dock alltid med, konstigt vore det annars med tanke på att den endast bestod av ett par uppslag i tidingens bakre hälft, om jag inte missminner mig.I vilket fall så var det där Linda Norrman huserade och det var där hon rånaivt tokhyllade BD mest hela tiden. Det kändes som om hon bara skrev om dom väldigt länge. Framförallt var det väldigt långt innan det gick att lyssna på dom. Jag visste att jag inte hade något val annat än att älska det här bandet.
Cadillac var förstasingel och satte mig i nån form av skruvstäd. Går det verkligen att tycka om musik som låter som en bilkrasch? Naturligtvis gick det hur bra som helst! Vi startade ett band och hyrde en replokal på timbasis. När vi spelat Cadillac en hel dag satt stackarna och undrade hur vi mådde när vi skulle gå ut. MAGNIFIKT!
Den här skivan är det skevaste men vackraste långfinger jag någonsin räckt någon, morsan, musikmajjen eller trötta ABFmongon inräknade. Men här skivan är min Never Mind the Bollocks, den är min befrielse.
6 kommentarer:
Vi håller med varandra om mycket musikmässigt... men på denna punkt är vi väldigt, väldigt långt ifrån varandra.
Fin text dock.
Jag hatade både Linda Norrman (Skugge för er barn) och Broder Daniel intensivt under hela nittiotalet och en bra bit in på tjugehundratalet. Numer kommer jag ofta på mig själv med att nynna på "Shoreline" el. "Work" eller dv. andra BD-trudelutter. Blir dock fortfarande vansinnigt irrterad av Lindas texter (vilket iochförsig inte hindrar mig från att läsa dem varje vecka....).
Måste man från början ha haft något att göra revolt mot för att kunna få den här upplevelsen? Det känns som att min största revolt bestod i sälja gitarren och digga Pet Shop Boys. Lita avis faktiskt.
BD på Underground i Gbg 95 var så jävla punk att det var otäckt. Smockan hängde i luften ovanför Henriks glittriga kinder och bandet malde du milde så det malt. Humle. Skugge hade en singel med Bailter Space på sin bästalista några veckor samma år. Respekt.
Såg B D i Chalmers källare 1994 som förband till This Perfect Day. Det var dagen innan vi skulle se Stoneroses. De kändes ganska rebelliska just då. T P D var...svärmorsdrömmar...
TPD försökte förolämpa publiken på en karelsk rockfestival 96 i Joensuu genom att säga att det inte fanns något toalettpapper på hela området. Ouch.
Skicka en kommentar