Jag är väl egentligen inte någon gigantisk Cave-Connoisseur (1.97 iofs.) by any means.
”Henrys Dream” var den första Bad Seedsplatta jag överhuvudtaget lyssnat på och efter ”No more shall we Part” har jag liasom tappat intresset helt och hållet (Grinderman just pisses me off....).
Men under just de åren, 92-97 sisådär, så var planeterna tydligen i precis rätt läge för mig och Nick. ”Henrys Dream”, ”The Boatmans Call” och ja, även ”Murder Ballads” är alla fantastiska plattor. Toppen på prispallen innehas dock för mig av ”Let Love In”. Det finns banne mig inte ett svagt spår att hitta på skivan. ”Red Right Hand”, ”Nobodys´s Baby Now” , ”Do You Love Me?” (del 1 & 2) och ”Loverman” kanske de starkaste korten i handen (Jag har av någon bisarr anledning alltid velat höra Sean Connery sjunga ”Do You Love Me Part 2” med sin mörka skotska stämma – ”D´yer luv meh? A´mah ashkin´ D´yer luv meh Monneypenny?” – fråga mig inte varför...).
”Henrys Dream” var den första Bad Seedsplatta jag överhuvudtaget lyssnat på och efter ”No more shall we Part” har jag liasom tappat intresset helt och hållet (Grinderman just pisses me off....).
Men under just de åren, 92-97 sisådär, så var planeterna tydligen i precis rätt läge för mig och Nick. ”Henrys Dream”, ”The Boatmans Call” och ja, även ”Murder Ballads” är alla fantastiska plattor. Toppen på prispallen innehas dock för mig av ”Let Love In”. Det finns banne mig inte ett svagt spår att hitta på skivan. ”Red Right Hand”, ”Nobodys´s Baby Now” , ”Do You Love Me?” (del 1 & 2) och ”Loverman” kanske de starkaste korten i handen (Jag har av någon bisarr anledning alltid velat höra Sean Connery sjunga ”Do You Love Me Part 2” med sin mörka skotska stämma – ”D´yer luv meh? A´mah ashkin´ D´yer luv meh Monneypenny?” – fråga mig inte varför...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar