Jean Babtiste ”Django” Reinhardt. En stilbildare. En sann virtuos. Och vad jazzgitarrens utveckling anbelangar en av de allra viktigaste. Lovorden är många när hans namn kommer på tal och det står bortom all tvivel att den Belgienfödde romen räknas till en av genrens allra största – och då inte bara för dess utveckling stilmässigt. Epitetet ”Europas största musikexport” vittnar om en kommersiell såväl som patriotisk aspekt också. Att gitarristen allt kretsar kring dessutom hade kraftigt nedsatt rörlighet i vänsterhanden gör bara historien än mer remarkabel. Men egentligen är allt detta tämligen ointressant. Det räcker med att konstantera att det svänger om karln. Och det gör det… som fan.
”Rétrospective 1935 – 53” är en fantastiskt fin samling innhållande 3 tidsperioder fördelat på lika många skivor, snyggt paketerad med en väl genomarbetad bok om Djangos liv och hans relation till vart och ett av samlingens samtliga spår. Det franska skivbolaget Saga sparade inte på något när det 50 år efter pionjärens död var dags för en hyllningsutgåva. Även om tillfället var givet rent lukrativt och därmed beredde väg för allehanda samlingar av varierande kvalitet har Saga faktiskt lyckats leverera ett paket värdigt en mästare. Ljudkvaliteten är par excellence när Django leder oss igenom sitt musikaliska arv, nästintill ständigt ackompanjerad av sidosparken violinisten Stéphane Grappelli och Quintette du Hot Club de France. Givetvis är detta inte en heltäckande bild. Till exempel saknas många av de mer balkandoftande tongångarna (som ju egentligen är som mest signifikativ för Djangos tidigare period), samt hans många tolkningar av diverse klassiska stycken (med några få undantag). För mig är det dock främst den här sidan av Django som tilltalar. Hans ”jazz för alla” är sympatisk och djup på samma gång och fungerar lika bra som bakgrundsskval som för ett mer koncentrerat musikspisande. Ett givet val för den oinvigde.
2 kommentarer:
Så otroligt rock n roll. Har en ganska skön Django-skiva hemma, the Paris Sessions. Det skulle var kul höra några inspelningar med lite mer Roma-folklåtar. Han är så otroligt stor bland alla romer i världen, trots att många kanske inte har hört så mycket, eller ens något. Förresten så måste jag kolla om Man on the Moon (heter den så) med Sean Penn...
"Dur och Moll" är den svenska titeln... tror den engelska är "Sweet and Lowdown", men är inte helt säker. Kul att den känns som en Django-film trots att Django endast omnämns. Smart, sa Andy om Allen.
Skicka en kommentar