#9 the Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Det är något konstigt med musik, och det är något konstigt med amerikaner. Det är något konstigt med droger men det är defintivt något konstigt med Wayne Coyne och the Flaming Lips. Just när man börjat smälta Mercury Revs Deserters songs så kontrar oklahomatrion med ett symfoniskt popmästerverk som helt saknar motstycke. Jag har svårt att inte tänka på dokumentären Fearless Freaks nu när jag tar fram skivan igen, för som så många andra så passar denna mest i hyllan, men skivan är värd ett så mycket bättre öde än att bara framkalla bilder av Drozd skjutandes häst. Den är på något sätt även mer värd än otalet bilder på Wayne inuti en upplåsbar gladpackssfär och jordens totala bestånd av hejarklacksmaskotkostymer och all eventuell medverkan som mystisk omnipotent musikvetare på sveriges television och alla uppföljare. Den här skivan är ett udda resultat av de kreativa planeternas uppträdande på en linje för aldrig annars har de låtit så bra och sällan har västvärldens vackraste synthezeisers tryckts på samtidigt med ett sånt förstummande resultat.