Jag kan erkänna att jag inte är en rock and roll-kille. Gitarrbaserad musik om att supa, knulla och sitta i fängelse är på sin höjd älskvärt i små doser. Aldrig i stora doser. Jag återvänder alltid till gitarrbaserad musik om te, kyssar och att sitta på caf'é.
Gentlemen är min listas enda undantag från min syn på rock and roll-album. Tror jag.
Greg Dullis nakna texter om tillvarons skörhet och fulhet och hans fantastiska röst ger skivan en helt makalös närvaro och sug. Ett sug som ytterligare förstärks genom hela skivans starka låtlista av en driven och mörk gitarrock som vackert färgats av soul och gospel. (Albumet 1965 [1998] fick tyvärr en hel slapstickdunk soulfärg över sig och kan därför omöjligt placeras högre än plats 73.)
I en perfekt värld hade Greg Dulli varit vår tids Jagger. Greg Dulli lever dock inte en perfekt värld. Han vet det och vi vet det. Kanske med lite hjälp av Gentlemen
4 kommentarer:
Faan ta alla er tweenissar som bara drömmer om att sippa te liggandes under nån pastellfärgad tyllkjol på nån jävla äng eller nåt.
All stor musik drivs av hat och alkohol. Den förste som har med ett Belle and Sebastianalbum här kommer jag personligen att garottera med en rostig spik.
Det är sådana här post:are som spawnar barn som lär sig spela blockflöjt, får briller på lågstadiet och är överentusiastiska till analsex.
Håller med.
Denna skivan ska betydligt högre upp. Skit också, nu kan jag inte ha den på min lista för att den har blivit tafsad på, av en mespopares kallsvettiga händer :)
Twee as fuck. Och med lite distans.
Skicka en kommentar