#48 Pulp "His 'n' Hers" [1994]

Kuken står som ett spett i arbetarkvarterens Sheffield. Men slaknar betänkligt när det upptäckts att den rosa handsken tagits på helt fel. Den här skivan är sida 3 digitaliserad, den är alla brittiska mäns hopp om att flickorna på gatan har höfthållare istället för strumpbyxor under kjolen och den är en våt fläck på nedärvda tonårslakan.

Den här skivan borde inte säljas i affärer, den borde tryckas i handen på dig av en ondskefull styrkelyftartyp utanför en neonljusupplyst strippbar i Shoho, naturligtvis skulle biffen kräva dig på hela språkresekassan efteråt så att du hade fått lifta hem till Brigton med plattan som enda sällskap. Man vill nästan inte ta iden, kanske är det därför jag inte spelar den så ofta, den ligger
liksom inpackad i hinna av tonårsfylla och ouppfyllda drömmar.

Pulp ter sig annorlunda på denna skiva. Det är ett mer sofistikerat band än det som de flesta känner igen från Different classperioden, det är sinnrikt ihopvävd tafflighet som skapar en komplett ljudbild som bandet aldrig skulle överträffa. För alla de byggnadselement som gjorde This is Hardcore så bra finns här, bara i lite smutsigare, råare och ärligare kostym.

Jag tänkte inte nämna Babies först i denna text, men när jag lyssnar på skivan är det omöjligt att lämna den utanför. Den har tydliga Morriseyesque:a kvaliteter, man behöver bara lyssna på den en gång för att kunna hela texten, att går att dansa till gör ju inte saken direkt sämre. Men denna skiva ska nog helst inte spisas från dansgolvet, som soundtrack till en tågresa genom brittiska industrilandskap fungerar den bättre, även om lyssnaren antagligen spä på sin sexuella frustration och antagligen börja stöta på trebarnsmamman intill.

Jarvis är den quintesensielle bandledaren, mannen som dirigerar en rätt rutten orkester och skapar sig själv en självklar plats i brittisk populärmedia, som visar baken åt Jacko bara for the hell of it och som nu skapat sig ytterligare en karriär som soloist.

Trots att de rosa handskarna nuförtiden oftare huserar i diskbaljan än i sovrummet i den generations hushåll som först upptäckte denna skiva så tror jag att den kommer att bli lika historisk som någon Soft cell utgivning, trots att den noppiga enknappskavajen nu bytts
till tvåknäppt dressmandito så kommer de där fuktiga, lätt håriga och fish and chipsdoftande tankarna att komma tillbaka, förr eller senare.

Var så säkra.

Russian futurists: The Method of modern love (2001)

Soft Cell: The Very Best of Soft Cell (2002)