Det är svårt att inte imponeras av Stephin Merritts mastodontverk på poesins mest givna tema. Just det, titeln kunde inte vara mindre hemlighetsfull, för 69 kärlekssånger är just vad som väntar lyssnaren när stereon laddas med detta stycke modern pophistoria. Merritts sinne för svart humor låter färga de flesta texterna och inte sällan med smarta och dråpliga punchlines. Men då och då överraskas lyssnaren av väl avvägda nedslag i kärlekens mest allvarliga allvar, ömsom i dess renaste och omsöm dess smutsigaste form. Resultatet är en känslo-berg-och-dalbana med många sanningar, personligt berättad men ändå med hög igenkänningsfaktor.
Alright, innan lovorden hinner ta överhanden måste jag erkänna att allt inte är bra. Naturligtvis! Konstigt vore ju annat med tanke på mängden songs och variationen dessa emellan vad genreflirtar och produktion beträffar. Ändå har jag svårt att peka ut något onödigt spår, och förmodligen beroende just på olikheten dem emellan. Hatten av för detta genidrag, herr Merritt! Han har också varit smakfull nog att dela med sig av låtarna vad vokalistbiten anbelangar, smakfullt inte minst beträffande dynamiken men även för att göra helheten uthärdlig, för hur mycket man än gillar Merritts djupa basstämma är jag tämligen övertygad om att den skulle driva vem som helst till vansinne efter 69 låtar på raken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar