”Ju fler skivor man spisar, ju kräsnare blir man” - Välkänt Faktum. Referensramen blir allt större, man blir klokare. Filtret som separerar det poänglösa från det substansiella blir allt finare, och för att verkligen bli hänförd av nuets utbud krävs något extraordinärt. Så med välvässade öron och utvidgat sinne följer tyvärr också besvikelserna. De många besvikelserna. Vilka till slut leder till den punkt då man inser att ny musik inte gör det för en längre, utan för att få uppleva ”kickarna” igen måste man färdas bakåt. Och med detta i åtanke är det därför helt logiskt att största kicken sedan ”The Soft Bulletin” uppenbarar sig i en musiker vars musik låter uråldrig och ultramodern på samma gång.
Howe Gelb-protegén M. Ward kom och förgyllde min musiktorka för några år sedan och har funnits vid min sida sedan dess. Denna lo-fi-konstens ”riddare av den sorgliga skepnaden” sätter alltid låtens bästa i främsta led, och i likhet med en annan av genrens giganter, Will Oldham, räds Ward inte bandet i sina produktioner. Men till skillnad från Oldham flirtar Ward främst med toner från förr, en slags musikalisk eskapism som ibland sträcker sig så långt bakåt i tid som tidigt 1900-tal. I Poor Boy, Minor Key tar han oss tillbaka till den Djangoianska eran i vad som måste vara tidernas mest effektfulla intro. Med Howe Gelb på världens äldsta piano och huvudrollsinnehavaren själv på gitarr jazzar de sig fumligt fram, hjälpta av varandras svajjighet, till det avgörande pianoplinket då två fingerknäpp sätter igång kompet på allvar. I detta ögonblick blev jag övertygad om M. Wards storhet. Resten av skivan är nästan lika bra och i sanning en fest för ”de välvässade”. Som nästsista spår ger han oss sin version av Bowies Let’s Dance och därmed även en av tidernas mest lyckade covers. Detta, mina vänner, är singer/songwriter:ism i sin allra ädlaste form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar