Delirium. Panik. Eufori. Ytlighet. Avgrundsdjup. Skivan kan ges hur många abstrakta substantiv som helst. Om man ska hitta någon motsats till vad skivan förmedlar så är det kanske självgod avmätthet och onödiga poser. Varenda ton på plattan vibrerar som av feber, vare sig det handlar om tonsatta tripper som t.ex. 'The Snakepit' och 'If Only Tonight We Could Sleep' eller ytliga popbagateller som t.ex. 'Catch', 'Perfect Girl' och 'Just Like Heaven'.
Vad som gör den här plattan till the Cures bästa och därmed en av de bästa popplattorna någonsin kan dels förklaras av bandets magi, dels genom Robert Smiths låtskriveri, dels genom att betrakta de enskilda musikaliska insatserna var för sig.
Porl Thompson spelar gitarr och keyboards på skivan. (Officiellt gör han inte det senare, men Roberts gamla bästis Lol Tolhurst har vid det här laget sjunkit så långt ner i sitt destruktiva leverne att han börjat fjärmas mer och mer från bandet. På nästa skiva (Disintegration) krediteras han med "other instruments" vilket är en synonym till ingenting.) Tillbaka till Porl. Han fullständigt massakrerar sina Gretsch's och 335:or på ett helt magnifikt sätt. Det handlar lika mycket om anslag som om harmonier. Dessa är till stor del framimproviserade under intryck av enorma mängder rödvin och kemiska substanser i den franska studio där plattan spelades in. Öppnings- och titelspåret 'The Kiss' samt 'All I Want' och 'If Only Tonight We Could Sleep' är kanske de spår en nybörjare bör börja med för att förstå hans storhet.
Trummorna. Boris spelar hårt. Han har ett sjukt hårt och tufft anslag, men kan samtidigt få en softis som 'Catch' att drivas framåt som en ångvält gjord av siden. Det är också massa reverb och skön 80-talsgate på trummorna, vilket jag gillar. Lyssna på 'Icing Sugar'.
Sången. Lika viktigt som den formbundna melodi som bär upp texterna är Smiths androgyna wailande när han drar ut på Crawley-diftongerna. Lyssna på 'One More Time' så fattar ni vad jag menar.
De mest anmärkningsvärda stunderna på plattan är inte lägerelds- och efterfestörhängena 'Just Like Heaven', 'Catch' eller 'Why Can't I Be You'. Det är istället låtar som 'Like Cockatoos', 'Fight', 'Shiver and Shake', 'Icing Sugar', 'Torture' och 'All I Want' - låtar som sällan nämns i "best of"-sammanhang och sällan spelas live.
Ett enkelt sätt att beskriva plattans betydelse för mig är att säga att det är den som har fått mig att sjunga som jag sjunger och spela som jag spelar. Jag har också låst in mig med Kiss Me Kiss Me Kiss Me i olika rum genom åren och låtit den fylla olika funktioner av läkande karaktär. Det har nästan alltid gett avsedd effekt, och jag har kunnat kliva ut ur det där rummet med en känsla av att 'jag vet något som inte du vet'. Men misströsta inte. Du behöver inte vara en misantropisk yngling för att uppskatta skivan. Den går alldeles utmärkt att dammsuga till också. Du bör dock undvika 'Shiver and Shake' om du vill ha kvar något av inredningen efteråt.
3 kommentarer:
p.s. Vet att vi är några hängivna cureheads här inne. Öppnar upp en post på Nybrofrillan för att diskutera 4:13 Dream. Den släpps ju om exakt en vecka.
Min Cure-favvo utan konk!
Bra skiva, men ett par år efter Kiss me kommer deras mästerverk. Top 5 på min lista.
Skicka en kommentar