Ständigt dessa jävla danskar. Om Sverige är hugget i konform, fantasilös och repetitiv granit så är Danmarks sanka mark mer öppen mot nya infall, ger en större möjlighet till experiment och har gett dess invånare större möjlighet till att bygga egna sandslott snarare än att kopiera de vedertagna som rapporterats in från föregångsländerna i väst. Jag är inte säker på att Mew har haft några riktiga föregångare dock. Jag är inte säker på att någon kommit i närheten av att konkretisera i ettor och nollor, närmelsevis hälften av den livskraft, en tillstymmelse av den glöden eller någon bråkdel av skönheten i öppningsspåret "Am I Wry? No". Jag är inte säker på att någon, någonsin kommer att göra det heller."Am I Wry? No" Är inte en sån låt man bara vill spela om och om igen. Eller jo, den första lyssningsfasen präglas väl av nåt liknande men skulle man råka få fram den i hörlurarna av misstag så är det en låt man hoppar över, vill spara till ett bättre tillfälle, inte slita ut, så bra är den. Jag är totalt överrumplad av faktumet att den inte är mer välkänd än typ, "The Final Countdown". Kanske beror det på att den i videoversion lider av ett skivbolagsförkortat intro och alltså inte fick kärlek från riktigt något håll. Kanske beror det på att jag mot min vilja blivit mer receptiv till taktbyten, hemska tanke, men vore det så kan jag tänka mig att bli gitarrtekniker för Rush på livstid, bara jag får fortsätta lyssna på den här skivan.
Det konstiga är att de spelat in den två gånger. På 1,0 versionen "Half The Worls Is Watching Me" finns samma låtar, ja nästan då, i mer hempulade versioner, fantastiska i sin enkelhet, men på det mesta av materialet hörs det att några McGee-millar på checkhäftet har gjort Mew gott även om det nog inte spelade sig ut precis om alla hade trott. Detta trots avsaknad av Stina Nordenstam och den puttriga men samtidigt fantastiska "King Christian", i vars naivitet hela bandets berättigande står att finna. Möjligtvis kan det vara så att det är där vi har nyckeln till att svennar alltid kommer förbli moppekentlirare, vi vågar inte låta naiviteten ta överhanden och antagligen tar vi för lite droger. Möjligtvis är det det ångestfyllda tankluktandet som gör att vi inte kan få på oss nån annans blåjeans.
Mew kommer att bli världens bästa band om de lyckas att skaffa sig en lite bättre backkatalog. Påföljande alster ger oss de sanslösa "Special" "Zookeepers boy" och J Mascissamarbetet "Why
Are You Looking Grave" som definitivt kommer spelas på mitt bröllop, om jag nånsin kommer lära mig dansa så snabbt.
Nåväl, det enda som drar ner "Frengers" något är den konventionella "Comforting Sounds" där bandet inte tar ut en enda sväng. Det är bara raktuppåner fläskig avslutningslåt leavethekidsclappingatthemerchstand erm, galore. Lite tråkigt, det är en bra låt men förtar för några minuter känslan av att du verkligen skulle kunna ta lån för att följa de här killarna på turné genom nepal, till fots.
Jag har slutat lyssna på den låten för längesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar